x
Bonobo: Sónar Stockholm, Münchenbryggeriet

Bonobo, Sónar Stockholm, Münchenbryggeriet

Bonobo: Sónar Stockholm, Münchenbryggeriet

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

En basgitarr, ett trumset, en gitarr, ett par KORG Nord-synthar, en saxofon, ett par pads för elektroniska trummor, en klarinett, en saxofon. Och, två Novation-controllers, samt två AKAI-controllers. Utöver de två sista instrumentala tilläggen är det inte en överdrift att konstatera att det där upplägget inte direkt känns som något hemmahörande på världens ledande och mest framåtsträvande elektroniska festival. Men för en akt som Bonobo är det bara en naturlig utveckling av vad Simon Green själv skriver ihop elektroniskt och sedan sätter ihop än större när det är dags för framför allt skivinspelning men även när musiken ska visas upp och spelas framför publik. På så sätt passar musiken Bonobo skapar väl in på dansgolv på housefestivaler, i händerna av en DJ, lika mycket som det funkar med en full arsenal instrument på scen, och Szjerdene på sång.

I livesammanhang är Bonobo en utökad version av sitt egna original, en expansiv utflykt bort från albumens ramar vidare mot någonting större. Det är ett liveframträdande skapad av en vilja att bryta loss från den elektroniska bild som syns när albumen spelas upp till ett mer traditionellt liveupplägg, som på sätt och vis bara är logiskt och fullt naturligt; det är tydligt att mycket elektronisk utrustning använts när Bonobo till exempel satte ihop 2013 års The North Borders, men även där finns det från början cellon och xylofoner och diverse fiolvariationer, där finns klockspel och tromboner och klarinetter. Så även där är Bonobo ett fullt band, arbetandes med traditionella instrument, för att skapa elektronisk musik, precis som de är på Sónar Stockholms lördagskväll.

Det de spelar tillsammans, sex personer som mest på scenen, är för det mesta tidstypiskt vacker electronica men i lugnare tappning, väl accentuerat av att riktiga trummor fyller ut rytmerna ytterligare. Det finns ständigt en mjukhet i musiken Bonobo spelar, när de går från att knappa på controllers och synthar till att byta ut det helt mot gitarr och bas och en kristallklar Szjerdene vid mikrofonen, och när de låter tempot höjas och kryddas med vackra blåsinstrument, eller när de lämnar Simon Green ensam på scen så att han kan växelspela mellan sina MIDI-spelare och sin bas. Bonobo spelar, alltjämt, fruktansvärt vacker musik, vare sig när de vill bygga upp stämning med slowjams ledda av Szjerdene eller när de går efter en elektronisk tyngd för att gunga hem sin poäng. Bonobo är, alltjämt, den kanske mest bejublade akten på denna första upplaga av Sónar Stockholm, och sannerligen en av de absolut bästa både på skiva och på scen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA