x
Jon Hopkins: Sónar Stockholm, Münchenbryggeriet

Jon Hopkins, Sónar Stockholm, Münchenbryggeriet

Jon Hopkins: Sónar Stockholm, Münchenbryggeriet

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Hackande synthsvep som låter som dämpade vrål någonstans bakom alla högtalare. Hackande rytmer som verkar komma inifrån tegelväggarna. Hackande bas som känns ologiska, som omöjligen kan komma från någon av de små maskiner som Jon Hopkins använder sig av på scen inuti Münchenbryggeriet. Och över allt detta, medan det på tre olika håll försöker hitta fram till varandra, kristallklara pianotoner. Det tar inte lång tid innan alla lager möts någonstans i luften framför honom och över publiken, innan basen får allt att krascha ned, hopsnärjt och sammanlänkat tillsammans och samtidigt, och gå i bitar innan Jon Hopkins fångar upp allt med en miljon strålande färger bakom honom för att börja om igen. Medan olika mönster trasas sönder och bryts upp bakom honom står Jon Hopkins själv i mitten, med monitorer riktade mot honom, kontrollerar allt, bygger upp och bryter ner.

Insides och Immunity är namnen på de två album som år 2009 sådde ett frö i den brittiska musikscenen för att år 2013 bli fullvuxet, och således sätta 35-åringen från Wimbledon på kartan på riktigt, som en artist betydligt mer intressant och nyskapande än sina samtida elektroniskt oväsen-makare, och med en ofta betydligt större och bredare syn på kompositionsarbetet. I hans musik finns alltid, i mer eller mindre varenda alster han skapar, ett underliggande och individuellt spår av försiktigt resande klick-rytmer och lika sakta stigande synthtoner. Det finns alltså en canvas där från början för Jon Hopkins att sedan bygga på när han skriver och komponerar sin musik, som i sig är tillräckligt fint för att släppas och som andra kanske bara skulle låta vara och använda sig av som det är. Men Jon Hopkins vill lägga på lager, han vill förvränga dem när han satt dem i rullning, han vill se hur långt han kan ta dem innan de behöver tillintetgöras. På samma sätt skrider Jon Hopkins till verket live på Sónar Stockholm.

John Hopkins gillar att tvinga in gnissel och hack i sina crescendon, att böja musiken så att det blir mer uppstyckat och än mer aggressivt ju längre in i styckena han kommer. När de sedan upplöses hörs det där grundlagret igen, vackert som ett ljus i mörkret, lett av ekande klockspel och agerar som ett lufthål innan det intensiva drar igång igen. Han balanserar musiken genom att ibland låta det vara närmast ondskefullt i sitt mörker, ibland makalöst upplyftande, men nästan alltid blytungt och fulladdat av basvågor och skenande, dova synthar som motpart. Han är enastående på att låta sina stycken andas och växa själva tills de är redo att sträcka sig helt och explodera ut, och ändå finns det alltid en lätthet i hans arbete, som att han ofta förtrycker oväsendet som bubblar under hans pianoklink och betongskakande beats med hjälp av Kaoss Pads, för att göra både vägen dit och musikens själva zenit lika tillfredsställande. Jon Hopkins på Sónar Stockholm är en uppvisning i ljudkonst, komplett med visuella element som förhöjer upplevelsen lika mycket som den bidrar till den, en uppvisning som känns som festivalens kanske bästa representant för vad Sónar alltid har stått för: framsteg och utveckling. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA