x
Laleh: Hovet, Stockholm

Laleh, Hovet, Stockholm

Laleh: Hovet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är kul att det går bra för Laleh, att hon har hittat en publik. Uppenbarligen en publik som växt betänkligt efter deltagandet i Så Mycket Bättre. Hon verkar vara en fin människa. Live sprider hon en glädje som smittar av sig på de tillresta. Hennes röst är också klar och fin i klangen från scen. Gott så.

Ni som tycker att hon är genomgenuin och talar till er på "en helt annan nivå" bör sluta läsa nu.

Lalehs uttryck och musik är nämligen skapat för människor som stagnerat i det språk man behärskar då man börjar skriva dagbok – eller blogg – och "upptäcker levande ljus". När puberteten står i full blom och den intellektuella utvecklingen står till att ta fart, men ännu liksom inte riktigt gjort det. Vid en tidpunkt när man tycker att bibelreferenser ger något slags tyngd till det "poetiska" resonemanget. Vid en tidpunkt när man börjar upptäcka gråzoner och komplexitet, och vill påpeka detta för vuxenvärlden såsom trampar man stigar någon annan aldrig tidigare trampat. Vid en tidpunkt när man tycker att Kay Pollak och Melissa Horn berör så djupa och allmängiltiga insikter att man häpnar över att någon överhuvudtaget kan yttra något negativt om dessa konstnärer. Vid en tidpunkt när man är till att lämna en Disney-värld fylld av påstådd lekfullhet och lillgamla visdomsord, men håller sig kvar, för att den världen är "så fascinerande".

Till sin hjälp att förmedla det kulturellt döva och imbecillt naiva uttrycket från scen har Laleh stort band, dansare, kör och bildspel. Det börjar med att en vitklädd barnkör kör ett stycke ur Goliat. Sedan träder vi in i Lejonkungen-land, med låten Elephant, och därefter bär det utför, in i en värld av smetig naturlyrik, bebisspråk och skälmsk craziness. Laleh gör pussljud och slängkyss-rörelser med armen när hon säger "jag älskar er" om och om till publiken. TV4-målgruppen är knappast några kulturella finsmakare, men detta måste vara magstarkt också för dem. Det är svårt att se att det skulle finnas något egenvärde i att vara knasig och crazy bara för sakens skull. Det är knappast en nagel i ögat på etablissemanget och makten. Bara naglar i ögonen på alla runt omkring.

Som artist lånar Laleh från alla möjliga håll, givetvis från vispoppen och Cornelis. Men man hör också Paul Simon, Peter Gabriel, Sting, David Bowie och Regina Spektor eka i hennes alster. Minst illaljudande är det när hon lämnar de poetiska anspråken och istället ägnar sig åt storslagen pop i Florence And The machine-stil, som i låtarna Speaking Of Truth och Colors. Också Joe Le Taxi-osande och Sade-doftande Live Tomorrow samt Invisible, båda från debuten, är dugliga låtar. Det är talande när den bästa låten på konserten är skriven av Eva Dahlgren, Ängeln I Rummet, som står stark trots att Laleh gör sitt bästa för att förstöra den genom att förställa rösten så den låter närmast debil. Inte heller Jönssonligan-låten-vibbarna i produktionen lyckas smula sönder Dahlgrens magnum opus.

Allt är proffsigt genomfört. Bandet är genomtajt. Och ungdomarna dansar "contemporary" korrekt och vackert. Men det är så fruktansvärt intetsägande att det blir närmast sorgligt. Laleh spelar sin roll fullt ut: hon är barfota, snurrar som ett barn som drogat socker och uttalar varje ord i mellansnacket som vore det ett löfte om evig kärlek. Hon spelar ut hela det register som fått TV-publiken att älska henne. Aldrig har autenticitet känts så frånvarande – och det är väl inte riktigt det som är tanken. Laleh får verkligen, för allt i världen, vara precis den hon vill vara, men tyvärr är hon inte särskilt intressant som artistisk persona. Och när dessutom musiken inte påverkar mer än ett doftljus på vilket datumet gått ut, ja, då är det inte mycket som bjuds. Det blir uppenbart att detta är musik för människor som inte gillar musik. Poesi för människor som inte gillar poesi. Konst för människor som egentligen föraktar konst. Ja, TV4-publiken.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA