x
Dream Theater: Annexet, Stockholm

Dream Theater, Annexet, Stockholm

Dream Theater: Annexet, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

Att blicka ut över publikhavet under en Dream Theater-konsert är alltid lika underhållande. Självklart finns det de som hoppar och studsar i största allmänhet, men majoriteten står mest och stirrar med halvöppna munnar och glansiga ögon. Stirrandet är förståeligt för det är svårt att inte bli hänförd av dessa musikers tekniska perfektion. Prog-metalgubbarna från Long Island, med gitarrgurun John Petrucci i spetsen, släppte förra året sitt tolfte studioalbum sedan starten 1985. Givetvis är det just den plattan som står i centrum under denna turné. Något som inte är till bandets fördel då låtarna kändes oerhört oinspirerade.

Konsertens låtlista känns överlag inte helt lyckad. Showen börjar oerhört intensivt med senaste singeln The Enemy Inside och The Shattered Fortress. Det lovar gott men Dream Theater kör ganska snabbt slut på sig själva. De stora melodierna, som bandet faktiskt kan skriva, verkar ha fått stryka på foten under denna konsert till förmån för riff och utdragna solon. De tragglar sin formel med intro-vers-refräng-solokavalkad i sex minuter-refräng-outro i låt efter låt efter låt. Med tanke på att de spelar i nästan tre timmar är det svårt att hålla intresset uppe. Det tråkiga är att trots sin tekniska fulländning så känns alla solon ganska kalla. Var är känslan?

Det glimmar dock till ibland. Inte minst när de spelar den fantastiska balladen Lifting Shadows Of A Dream, där sångaren James LaBrie dominerar scenen med sin röst, och den instrumentala fullträffen The Dance Of Eternity. De spelar också Space-Dye Vest på ett sätt som ger total gåshud. En låt de tidigare vägrat att spela live på grund av den personliga kopplingen till tidigare keyboardisten (och låtens kompositör) Kevin Moore. Det är då de når upp till sin fulla potential. Det är då de visar att deras musik inte bara handlar om teknik, utan även om stora känslor.

Med tanke på den ständiga floden av hyllningskörer som sänds till John Petrucci så är det inte konstigt att han får en distinkt huvudroll under konserten. Men ikväll är det inte han som lyser starkast. Utan det är mannen bakom trumsetet: Mike Mangini. Han tog över 2010 efter att den tidigare trummisen och ursprungsmedlemmen Mike Portnoy hoppat av. Ett jobb Mangini gör med bravur, och med en spelglädje som kan få vilken kallhjärtad sate som helst att smälta. Hans fantastiska minspel skulle ensamt kunna bära showen. Det är just den spelglädjen som håller liv i konserten. Tillsammans med de oerhört roliga projektionerna, som visas bakom bandet, så är det den som gör att de där tre timmarna inte känns alltför utdragna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA