x
Basia Bulat: Södra Teatern, Stockholm

Basia Bulat, Södra Teatern, Stockholm

Basia Bulat: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Basia Bulat kommer till Stockholm med 2013 års platta Tall Tall Shadow i ryggen. Ett suveränt och genomarbetat album där hon tagit ett steg bort från den organiska och kanske ibland klaustrofobiska tillvaro som är folkmusik i dess mest strikta form. Ett album som med hjälp producenterna och Arcade Fire-bekantingarna Tim Kingsbury och Mark Lawson försetts med en ljudbild av hög densitet.

Det är svårt att förmedla en sådan ljudvägg solokvist på scen. Till och med omöjligt om man ska vara kategorisk. Bulat är också, som de flesta artister, bättre i popform än som renodlad "folkie". Men det är inte heller folkmusik i dess mest stiliserade tappning som serveras. Visst finns dragen, men Bulat leker på både organisk och elektronisk väg med alla de instrument som belamrar scenen. Bland annat spelar hon in sin röst och en rytm som hon knackar fram, och loopar sedan detta. Ett tilltag som med sin lager-på-lager-uppbyggnad ändå ger en viss känsla av den där tätheten på Tall Tall Shadow. Allra bäst löser hon låten Wires, som är en driven instrumentrik historia på skiva. På scen spelar hon den på synth med ett sound som blandar julen med hockeyhallen och Canned Heats Going Up The Country. Därtill o:ar hon genom en mick inställd så att det låter som att hon o:ar genom en vuvuzela. Snyggt.

Också Never Let Me Go ges en fascinerande liveskrud. Hon loopar ett beat från en liten synth – ser ut att vara en billig en. Ett beat som låter som hjärtslag med mycket reverb. Det märks att Bulat njuter av att stå på scen, inte då som typ Robbie Williams med ett förnöjt "smirk". Utan hon uppvisar genuin glädje och ger verkligen publiken något annat än vad som levereras på skiva, på gott. Kanske är det hennes rötter i folkmusiken, med sitt naturliga och självklara förhållningssätt till livespelningen, som gör att hon trivs så bra.

Etobicoke-artisten uppvisar den mångsidighet hennes röst besitter. Den pendlar från nasal till hes, och är stundtals så klar att den reser sig mot stora scenens tak och hotar att spräcka den vackra stuckaturen. Kvällen till ära spelar hon en cover på Robyns Dancing On My Own, i en helt godkänd version – det glöms ofta bort att den låten innehåller stark poplyrik bakom all den snygga produktionen. När hon sedan greppar charangon och kliver allra längst fram på scen för att köra It Can't Be You utan mick, ja, då känns allt liksom bara så pre-Judas-Dylan och äkta. Det blir uppenbart att det är Bulats förmåga att blanda nyare influenser med den rena folkmusiken som gör henne speciell och den här spelningen synnerligen underhållande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA