x
Robert Ellis: The Lights From The Chemical Plant

Robert Ellis
The Lights From The Chemical Plant

Robert Ellis: The Lights From The Chemical Plant

GAFFA

Album / New West
Utgivning D. 2014.03.05
Recenserad av
Mathias Jensen

Den tidiga våren 2014 kommer, för somliga av oss, att bli ihågkommen för hur den slöt samman frågor vi försökte besvara. Det var då vi gemensamt försökte lösa gåtan. Nicklas Bäckström åkte dit för dopning innan sin största match i karriären, vi tilldelades ledtrådar om döden i Lena Dunhams allt märkligare Girls, och på bio kunde man se Matthew McConaughey komma ut som skådespelare på riktigt. Men mest av allt malde sig True Detective in i vår kollektiva längtan efter upplösning. Vissa TV-serier fungerar verkligen så, de blir en katalysator för saker vi inte kan rå på och bena ut, på sätt vi förstår först långt senare. Och ibland blir upplevelser större när man låter kultur möta kultur, och därför är det helt omöjligt att låta bli att pussla ihop Robert Ellis med McConaughey karaktär Rust Cohle, den mest deprimerande människan i en TV-serie någonsin. 

För på samma sätt som Rust både röker, kisar och lyckas låta som om om han är en 70 år gammal medicinman vars hela gärning handlar om att dela ut oneliners om livet, lyckas Robert Ellis – 24 år gammal – låta som den siste countrystjärnan, den siste vi har att förlita oss på. Vissa musiker har den effekten per automatik. De sticker ut som sanningen i en värld av skit och lögner.

Robert Ellis växte upp i Texas och lyssnade på Paul Simon och Randy Newman i sin ungdom, den del av popindustrin som – gentemot en av countryns fundament – inte tvunget handlade om att föra vidare berättelser till en annan generation. Paradoxalt nog var det dock just en flytt till Nashville som triggade igång The Lights From The Chemical Plant, och nu står vi här och försöker förstå vad han har gjort. Singeln Only Lies låter som ett möte i monsunen, det låter som det borde ha låtat när detektiv Cohle seglade ut på roddbåten i mörkret och mötte ultravåldet. Robert Ellis låter så pass full av så mycket: desperation och depression på samma gång.

Det är country och pop och War On Drugs-gitarrer. Berättelse och melodi och gaslyktor på Hallmark-verandor. När Ellis försöker veckla ut sin egen berättelse hamnar vi ofriviligt och naket rakt ner i en värld, ett Alice i Underlandet-hål av magi och mani. I ett album som, liksom True Detective, försöker få rätsida på något som ligger bortom oss, bakom oss och förbi. Det är inte alltid varken det mest klädsamma eller enkla man kan göra, att försöka omfamna något man inte ser eller känner, men när man närmar sig det ogreppbara med ambition blir det ibland så här; man sitter ner och lyssnar och blir en del av världen som presenteras, oavsett om vägen dit går via ett magnetiskt album från en 24 år gammal singer-songwriter eller helvetiska ritualmord. Oavsett om allt till slut kanske bara handlar om tröst. 

You tell yourself that you can trust him

That you know him better than anybody can

You don't believe the things they tell you

When the evidence is stacked against your man


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA