x
Oskar Linnros: Berns, Stockholm

Oskar Linnros, Berns, Stockholm

Oskar Linnros: Berns, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är en storslagen fest med hemliga gäster som har utlovats när Oskar Linnros avslutar turnerandet på hemmaplan. Han peppar igång publiken med sina lines ur Petter-samarbetet Min Click. Utöver förväntningarna som reklamen byggt kastar alltså "Kihlen" bensin på elden, det är "hela klicken med mig", det här ska bli någonting sanslöst. Han är taggad, till tänderna. Nästan övertänd. Rappar och bränner av souldänga på souldänga. Återupprepar ideligen att det här är avslutningen med stort A, att nu jävlar anamma. Till sist framstår det som om vi snarare pratar om en ideal avslutningsfest än faktiskt upplever en.

De hemliga gästerna är onekligen av imponerande dignitet: Timbuktu och Jonathan Johansson. Den förstnämnde orsakar givetvis ett publikvrål som skulle imponera på vilken fotbollsklack som helst när han glider in i ett något fräschare snitt av en Erik Hamrén-kostym – det vill säga väst och hela faderullan. Den sistnämnde genererar också han publikens gillande, om än inte samma häftiga reaktion. Timbuktu verkar också taggad, till tänderna. De bränner av samarbetet Fallskärm, med betoning på bränner. Johansson har fått en låt som inte riktigt passar honom. Den smäktande Annie Hall blir smetig på skånska och utifrån hans något anspråksfulla normalläge. Den närmast kraschlandar.

Det pumpar på förhållandevis högintensivt, utan att för den skull lyfta mot de vackra takkronorna. Det blir aningen förutsägbart när Linnros börjar mer eller mindre varje låt i ett förhållandevis lugnt tempo för att sedan braka loss i eufori, det blir liksom lika oförutsägbart som mainstreamhouse. Seinabo Sey, som finns vid Linnros sida under hela konserten, höjer dock trycket i soulsången betänkligt, skänker behövlig kropp till ljudbilden.

Om vi ska jämföra med Daniel Adams-Rays spelning – och det ska vi – på Debaser Medis i julas, så var den av en mera spontan och otvungen karaktär – eller den förmedlade i alla fall den känslan. Artisterna vällde in på scen i ett scenario som verkade organiskt och okontrollerat. Linnros Berns-spelning är mekanisk, orkestrerad och pliktskyldig i jämförelse. Och han har alltid jobbat med ett patosöverflöd i den, så att säga, retoriska treenigheten, men här blir den hängivenheten nästan löjlig när han på onaturlig väg desperat försöker alstra genuina känslor.

Allt som allt landar det i den där känslan som infinner sig efter en nyårsfest. Det var kul, men inte riktigt lika storslaget som det var tänkt. Förväntningarna och anspänningarna hopade sig till mörka moln och reducerade vad som borde varit en fest som spårade ut till det bättre, till en simpel kväll på stan. Det borde varit så mycket mer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA