x
Kristofer Åström: Södra Teatern, Stockholm

Kristofer Åström, Södra Teatern, Stockholm

Kristofer Åström: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Mer eller mindre varje singer-songwriter dras med ett stort problem. Statiskhet. Hög sensibilitet och gitarr för gärna med sig ett tillstånd där musiken maler på närmast orörligt och Elliott Smith-vänheten suger allt syre ur luften. Man vill liksom bara att någon ska springa in och droppkicka någon i huvudet, eller dylikt, för att något ska hända.

Luleåsonen Kristofer Åström undviker de mest uppenbara fallgroparna när han navigerar genom sin gedigna karriär solokvist på scen. Eller, han är inte helt ensam, Britta Persson, Per "Flamman" Westling och Fredrik Moberg hjälper till med jämna mellanrum. Och det är tur det, för han lutar en aning åt enformighet när han är utelämnad till sig själv på estraden. Det blir också påtagligt hur mycket av Åströms finfina musikaliska uttryck på skiva som faktiskt bygger på snygg och genomarbetad produktion. Förlusten av detaljrikedomen i exempelvis en sådan låt som Hard To Live gör den betydligt sämre.

På skiva är det en avskalad och samtidigt mustig westernhistoria, fylld av små detaljer som väl skyler den rätt mediokra texten. Eller, mer korrekt, den mediokra texten är inte särskilt medioker i den kontexten, utan helt i sin ordning. På scen är det blott en man och hans gitarr, med ömkligt blottade brister i textsnideriet. Också Fallen, Defender och All Lovers Hell lider i den enkla sättningen, även om de fortfarande är starka låtar. Det blir klart att Åströms kompositioner, på skiva, är helt fantastiska lager-på-lager-konstruktioner i stil med feta Dagobertmackor, något man i förstone kanske inte tror.

Texterna framstår ibland som ohjälpligt banala i det nakna scenljuset. Åström jobbar ju med ett rakt och okomplicerat språk, som är befriande i all sin enkelhet, men tyvärr ibland bedövande förutsägbart. Det blir lite för ofta av det senare slaget. Han trampar den vältrampade countrystigen: det är många som "leave", kvinnor kan antas, som Åström egentligen vill ska "stay".

Men, häng kvar, nu kommer vändningen: det är en bra konsert det här. När Åström väl tar ut svängarna, låter uttrycket växa bortom strikt singer-songwritism – en arbetsmiljö lika trång som de "skinny jeans" han bär – uppstår en sagolik atmosfär. När blod, kött och hud tillfogas skelettet. Sången blir starkare och gitarrspelet mustigare. Framför allt är det när "Flamman" sluter upp med sin gura som denna stämning alstras. Två gitarrer funkar ju som bekant bättre än en, först därefter inträder lagen om avtagande marginalnytta. Can I Imagine? – också en låt med rätt töntig text – blir en storslagen kampsång med lödigt gitarrspel och klar sång, till och med stämsång bitvis. For You är obeskrivligt vacker och The Dark låter så mycket Hurricane i verserna att Ruben Carter skulle bli tårögd. Och Britta Perssons fiffiga o:ande i The Wild, vad är det om? Kolossalt njutbart är det i varje fall.

När statiskheten lämnas och Åström, med vänner, ger sig in i variationens och komplexitetens förlovade land. Ja, då är det en magisk spelning. Synd att det inte är mer av det bara. Nästa gång uppträder Kristofer Åström förhoppningsvis med band. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA