x
Henric de la Cour: Pustervik, Göteborg

Henric de la Cour, Pustervik, Göteborg

Henric de la Cour: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

Henric De La Cour har den obotliga lungsjukdomen cystisk fibros, som innebär att lungorna slemmar igen och det är svårt att andas. Det är med andra ord inte konstigt att hans musik har en mörk och ganska tröstlös framtoning. Den forne Yvonne- och Strip Music-sångarens soloalbum kan beskrivas som synthgotik med förlösande refränger. Det senaste, Mandrills, kom ut i september och var ett av 2013 års allra bästa album.

När De La Cour intar scenen på Pustervik är han blekt vitsminkad och nersmetad med blod, och han rör sig som ett skrämt rådjur med reumatism i strålkastarljuset från en bil. När den tuppkammade huvudpersonen raglar runt manieristiskt så är hans medmusiker betydligt gråare. Inramningen är inte särskilt gotisk, och i publiken syns väl egentligen bara en renodlad gothare.

Det är kanske inte så konstigt. Henric De La Cours musik är såpass lättillgänglig och hittig att den borde tilltala den bredare massan. Inom den snäva formeln som är svårmodig synthpop så lyckas De La Cour kräma ur det mesta, och svårmodigheterna kommer verkligen till sin rätt på Pustervik, som bjuder på ett fantastiskt ljud kvällen till ära. Setlisten är bra balanserad mellan attack och lugnare partier. Studsiga hitten Shark och den pulserande Grenade, fylld av ömsinta känsloexplosioner, är egensinniga gotiska mästerverk. Chasing Dark och Son Of A Bitch förvaltar arvet från Depeche Modes 90-tal oantastligt.

Henric De La Cour har det rätta darret på rösten. Det är melodramatiskt men brister aldrig, trots att hela framtoningen antyder ett sammanbrott. Det handlar inte om att han ska ramla ihop i en liten hög uppe på scenen, utan mer om att han ska satsa allt. Att rösten ska spricka utan att det känns beräknat. I punkigt monotona My Machine är vi på väg mot något som känns fysiskt och ända in i själen ... men så tar låten slut alldeles för snabbt. De La Cour skulle nog vinna på att släppa kontrollen och låta musiken sväva mer fritt. Att därigenom ge sin redan förunderliga synthpop mer själ. Den mörka och tröstlösa inramningen finns ju där redan, konstant och ständigt närvarande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA