x
Drake: Globen, Stockholm

Drake, Globen, Stockholm

Drake: Globen, Stockholm

Recenserad av Tina Berglund | GAFFA

Då: Värmebölja, solen i zenit, svettiga kroppar, Kalifornien och en artist i början på sin karriär med drömmar större än idrottsarenans diameter. Det är fyra år sedan Drake stod på en scen inför tusentals studenter, inklusive mig, på endagsfestivalen Extravaganza på UCSB i Santa Barbara, Kalifornien. Då använde han sig av klassiska publikfrierier och lät bland annat sin andedräkt vandra längs nacken på en kvinnlig student. Outfiten var noga utvald och bestod av universitets signifikanta jacka.

Nu: Tidigare sjöng han om sin vilja om att lyckas, nu fyra år senare är tonen densamma men gaget betydligt matigare och drömmarna verklighet. Den här turnén handlar till mångt och mycket om Drake. Rapparen figurerar till skillnad för fyra år sedan i en ny kontext med fokus på var han har varit, var han är idag och hur detta har påverkat honom som person. Detta koncept går att sammanfatta med konsertens tre låtar All Me, Love Me och Started From The Bottom.

Drake kliver på efter en timmes paus efter The Weeknd som har skakat om globen rejält och lämnat publiken i extas. Drake inleder konserten med ett starkt startfält och är under spelningens början lika explosiv som den sprakande pyrotekniken. Iförd vita kläder gör han en sparsam entré genom att höjas upp till den ufoliknande plattformen som utgör scenen.

Inledningen består av Tuscan Leather och excellerar sedan snabbt till hyllade låten Headlines vilket fångar upp publiken. Därefter tar Crew Love vid och Drake får sällskap av The Weeknd på en scen som badar i blått ljus. Crew Love bjuder på intressanta kontraster tack vare att de båda kompletterar varandra i och med The Weeknds falsett och Drizzys kvicka rapslingor.

På melankoliska Furthest Thing projiceras Torontos konturer på den gigantiska duk som bidrar till ett mäktigt intryck, och fungerar både som en hyllning till hemstaden och yttrande om att han har lämnat staden men att staden inte har lämnat honom. Fram till konsertens åttonde låt lyckas Drake hålla tempot uppe, Pop That bärs upp av en intensiv ljusshow och något bisarra animationer som överlag består av kvinnliga rumpor.

Därefter trappas Drakes energi ner något och det blir tydligt att han bär en enmansshows ansvar på sina axlar. No New Friends, Love Me, No Lie och I'm On One smälter in i varandra och konserten får sig först ett uppsving på kaxiga Versace. Sedan rullar konserten på i ett hyfsat stabilt tempo, dock känns det stundtals som att Drake lutar sig tillbaka på sina framgångar och levererar först igen på låten Too Much. Här väljer han att framföra en balladversion, ett beslut som definitivt är till hans fördel på grund av att det ger konserten en viss bredd och djup. Låten blir även en brygga till efterföljande From Time där bedårande Jhene Aiko äntrar scenen iklädd en vit klänning och barfota till det.

Det blir så tydligt från observationsläktaren att ett publikfrieri utan dess like tar form och känslan av ett näst intill narcissistiskt bekräftelsebehov vars omfång växer i och med Aubrey Grahams stjärnstatus. För om rapparen bjöd på ett publikfrieri utan dess like för fyra år sedan var det bara ett smakprov av det giftermål rapparen framkallar här och nu.

Kvällens mest utdragna och överskattade segment går hand i hand med just detta fenomen. Till introt av 305 To My City firas en gigantisk ramp ner och Drake beger sig ut för att beskåda publikmassan under sina fötter. För att sedan uppmärksamma olika personer i publiken under gissningsvis tio minuter, ett charmant tillägg men tidsåtgången får det att krypa i kroppen. Det är väl just det, han vill vara allas vän samtidigt som han vill poängtera att han klättrat i karriären och numera befinner sig på gräddhyllan.

Någonstans på vägen krockar det och kontradiktioner uppstår. För att få stjärnstatus a lá Jay Z eller Kanye West behöver man nog hålla viss distans eller ha någon sorts exklusivitet, vilket Drake inte gör. Han vill älska och bli älskad av precis alla och i och med det känns han fortfarande som den där killen på scenen för fyra år sedan som ständigt behövde hävda sig. Ett segment som återkommer även den här gången är att Drake väljer att ta upp en kvinnlig konsertbesökare på scen. Detta får givetvis arenan att koka men samtidigt känns hela spektaklet som en effekt av maktmissbruk i adrenalinets berusan. På konsertens näst sista låt All Me springer Drake ner till främsta raden av publiken och kör ett ärovarv och upprepar otaliga gånger "I gotta come see my people". Denna sorts publikkontakt är givetvis beaktningsvärd och än en gång möter han sin publik på ett sätt likt många andra giganter inte gör.

Kvällen rundas av med Started From The Bottom under vilken projektioner visas från både Drakes uppväxt och konsertupplevelser från de år som har passerat. Detta ger framför allt hjärta åt en annars hyfsat ytlig tillställning.

Överlag är det en stabil konsert med skarpa höjdpunkter, dock skulle Drake tjäna betydligt på att vässa sin koreografi och snarare lägga mer fokus på musiken än utdragna segment som oftast gynnar hans eget ego. Drizzy har under fyra år producerat tre stabila album och det hade varken skadat honom eller publiken om självförtroendet för hans verk hade växt i samma takt som hans stjärnstatus.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA