x
White Hinterland: Baby

White Hinterland
Baby

White Hinterland: Baby

GAFFA

Album / Dead Oceans
Utgivning D. 2014.04.01
Recenserad av
Emil Viksell

White Hinterland, eller Casey Dienel som hon kallas av myndigheterna, har tidigare låtit som bäst när pianot skjutits åt sidan och ersatts av elektronisk, beats-driven musik. Låtarna Icarus och Moon Jam från förra plattan Kairos (2010) är solklara exempel på detta. Eller egentligen hela det albumet. På nu föreliggande album, med den något fantasilösa titeln Baby, har det avskalade arrangemanget istället fått ta större plats: bara Dienels röst och pianot. Det mår musiken inte bra av. Men lägg också därtill att de flesta av de mer instrumentrika och elektroniska låtarna är fullkomliga haverier, och det blir inte mycket kvar.

Dienel har aldrig varit en särskilt god textförfattare och hennes röst är så stark och genomborrande att det bitvis är outhärdligt. Dessutom har de fylligare produktionerna belagts med en daterad feeling. Metronom låter som souljazz direkt tagen ur 90-talet, helt utan tillskott av någonting eget av värde som välkomnar retrotonerna in i 2010-talet. Också Dry Mind låter av samma årtionde. Pompa-kaoset i White Noise är inte heller vackert, i största allmänhet. Eller mycket annat för den delen. Det enda som lyser upp, och ganska starkt dessutom, är Ring The Bell. Någon mer låt och några passager kan väl med lite god vilja passera som "okej".  

"If it's trouble that you want now you know where I am", sjunger Dienel. Nej, vill inte ha något trubbel. Stänger av nu.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA