x
Earl Sweatshirt: Debaser Strand, Stockholm

Earl Sweatshirt, Debaser Strand, Stockholm

Earl Sweatshirt: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Debaser Strand är helt knökfullt. Och dagen till ära utrustat med ett kravallstaket. Det är packat med kids i Odd Future-merch och för mycket kläder – skallar måste koka under kepsar, luvar och mössor i den kompakta värmen. "Åldersgräns: 18 år (13 år med målsman)", gör att det rör sig en del målsmän i de porösa ytterkanterna av publikmassan. En av dessa har en trettonårig kille ståendes längst fram, trängd mot kravallstaketet, hon kommer fram och kollar till honom då och då. Det avslöjas att han är tretton när Earl frågar hur gammal "that nigga who looks like twelve" är. Målsmannen garvar högt åt detta, att bli tilltalad av Earlen är antagligen valuta för pengarna för killen.

Mys är kanske det sista man tänker på när Earl tillsammans med DJ:n Taco Bennet luftar skruvade brutna beats och ordet "bitch" från scen. Men det är fan rätt mysigt när människor i alla möjliga åldrar delar värme och bland det bästa ur amerikansk popkultur. För det är bra, Earl "river den där muren" mellan publik och artist, och han gör det med relativt enkla medel: "psyche"-skämt och "name calling". Dessutom underlättar det att han är en högst kompetent MC, både på skiva och live. För det är nämligen bara Earl, och Taco då, ett avskalat och rent framträdande som bara lutar sig mot MC:ns kvaliteter. Inget ont om ett helt posse som väller in på scen och gör kaos, men denna form av uppträdande är obestridligen svårare, och kanske därför något häftigare när det görs väl.

Earls låtar är knappast några hitdängor. De är rätt svårlyssnade. Men på scen bryter hans skicklighet och energi loss svårigheterna och omformar dem till flytande lätthet. Publiken är igång från första stund och det dippar bara marginellt när han bränner av de mindre populära låtarna i sitt alster. Mer då på grund av publikens något lägre hängivenhet, än några brister hos Earl. Däremellan är det pumpande energi, energi som Earl utvinner med sina ord och sin röst. Hardcore-fansen kan alla raderna, och ibland är det allsång som mer liknar en fotbollsmatch eller Springsteen-konsert än ett "minimalistiskt" hiphop-gig.  

Alla går hem synnerligen glada och nöjda, främst kanske trettonåringen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA