x
Bigelf: Into The Maelstrom

Bigelf
Into The Maelstrom

Bigelf: Into The Maelstrom

GAFFA

Album / Inside Out
Utgivning D. 2014.03.03
Recenserad av
Anders Fridh

Amerikanska Bigelf är, precis som Thin Lizzy, ett band som hamnar lite mellan olika genrer och scener. När Thin Lizzy placeras någonstans mellan rocken och hårdrocken, så ligger Bigelf och skvalpar mellan Black Sabbath och Beatles, med en gnutta Pink Floyd med i den kalejdoskopiska mixen. Här finns både blytunga gitarrer och en glittrande poppig proggådra, genom Damon Foxs orgelarsenal. Många låtar påminner om minisymfonier, med toppar som Falling Bombs, Black Moth och Sunshine Suicide från Hex som utkom 2003.

Det finns en risk med den här typen av låtar, som är fulla av överraskningar och snirkliga melodier. Faran är att de blir överlastade och segnar ner under sin egen tyngd. Så skedde också på Cheat The Gallows – Bigelfs senaste från 2008 som dominerades av sega grungegitarrer och enerverande umpa umpa-orglar. Damon Fox tog sin "madman"-image ett steg för långt och förlorade sig i rollen som galen cirkusdirektör.

Fox är den samlande kraften i bandet som inför nya släppet välkomnar in Mike Portnoy (inte fast medlem) och gitarristen Luis Maldonado i värmen. Bandledaren har styrt den psykedeliska skutan ensam sedan A.H.M Butler-Jones så tragiskt hamnade i diabetisk koma efter spelningen på Hultsfred 2001. Gitarristen dog 2009. Den sista låten han sjöng med bandet var den melankoliska The Bitter End. "How will I know, when it is time for me to go"...

Damon Fox är en fantastisk låtsnickrare, men det är svårt att inte sakna Butler-Jones när man hör Bigelf idag. Han stod för den mjukare, lugnare och poppigare sidan av bandet, och Foxs nasala och vassa sångröst hade mått bra av sällskap. Bandet har alltid fungerat som bäst när det funnits en fin balans mellan det bombastiska och det mjukt väna. Det hörs ju på namnet; BIG-ELF.

Into The Maelstrom, bandets blott fjärde fullängdare på 20 år, är cirkusnumren lyckligtvis nedtonade, men det är fortfarande spretigt. Vissa låtar påminner mer om fragmentariska skisser, som ett antal King Crimson-stick staplade på varandra. Ständiga taktbyten kan tyda på att låtarna inte håller i sin enkelhet; Theater Of Dreams och Vertigod har en nonchalant Sergeant Pepper-känsla över sig. "Galet" på rutin. Ackordföljder och vändningar känns igen från bandets katalog, vilket känns lite slappt för ett proggband som brukar ha omsorg om de små detaljerna. Detta blir extra tydligt när man hör Alien Frequency, där bandet som från ingenstans levererar en svängigt sprudlande superhit. Mike Portnoys trummor mullrar som en skenande buffelhjord och en gammal förälskelse dyker upp i huvudet, i form av gamla hitten (Another) Nervous Breakdown från år 2000.

Samma känsla återkommer också i den långsamt svällande High. Här finns fortfarande en sensibilitet få band kan matcha, en popkänsla som blommar upp likt en modig tussilago tidigt i mars. Dessa ögonblick av genialitet kan inte förhindra att helheten känns väl splittrad; ett par fantastiska låtar gör ingen sommar. Någonting fattas. I Mr. Harry McQuhae sjunger Damon Fox "please don't go, I love you so", tydligt riktat till sin avlidna bandkamrat och bästa vän. Saknaden är fortfarande som ett öppet sår, och det är så sorgligt att höra. Bigelf blir aldrig samma band igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA