x
Petter: Kungliga Operan, Stockholm

Petter, Kungliga Operan, Stockholm

Petter: Kungliga Operan, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Petter har väl egentligen aldrig varit en särskilt kontroversiell rappare. Hans deltagande i Så Mycket Bättre kändes knappast som ett steg i en ny riktning eller något slags omdaning av karriären. Utan snarare som ett självklart led. Därför känns det inte heller konstigt när han intar Kungliga Operans scen. Visst är det "gatans språk" som möter "de fina salongerna". Men det var bara en tidsfråga innan Operan skulle bli tvungna att vidga verksamheten för att bredda målgruppen.

Hiphopen har sugits upp i mainstream-kulturen, till och med tagit sig hela vägen in i det som kallas "finkulturen" – post-gangstern Sebbe Staxx står på teaterscenerna. Detta är givetvis bra, det bidrar till kulturell dynamik. Men det finns också ett problem, när hiphopen hyllas och uppgraderas till allmängods så förlorar den också något. Precis som feminismen förlorar något när alla kallar sig feminister. Det sker en anpassning, den subversiva kulturen omformas för att passa det allmänna, samtidigt som det allmänna anpassar sig – något – till det subversiva. Petter är kanske den yttersta representanten för detta fenomen, den gnutta farlighet han initialt besatt är som bortblåst. Inte så att artister måste generera rädsla eller obehag, men det saknas liksom "edge" och spets. Och hur häftigt det än är med den här typen av kulturkrockar eller crossovers, så är det också ytterligare en bekräftelse på att hiphop inte längre är en subkultur, utan rätt och slätt: kultur. Med denna utveckling kommer också breddningen, hiphopen tar nya vägar, förgrenas – det är så framväxten av Kartellen kan tolkas, gangsterrappens starkaste härförare i Sverige. Mer valfrihet, kan man också kalla det, om man vill klä det i liberalt politikspråk.

Det finns även en annan aspekt att ta i beaktning. Inte för att reducera Petter till enkom en "vit man", men det går tyvärr inte att förneka att vitheten har med saken att göra. Samma gäller för Eminem eller Elvis. Det är bara vissa kroppar som kan popularisera en genre ordentligt. Till syvende og sidst måste en vit man leda utvecklingen, eller i alla fall bära den, som en behållare. Och han har verkligen burit den. Petter har bidragit till att göra hiphopen till en konstform att räkna med. Han inledde hiphopens andra våg i Sverige – eller riktade i alla fall medias blickar mot konstarten – efter första vågen i början på 90-talet med The Latin Kings. På P3: Soul sa Sebbe Staxx någonting i stil med att: folk förnekar det nu, men alla lyssnade på den där plattan (Mitt Sjätte Sinne).

Sju plattor senare och entreprenören, businessmannen, hiphopparen och rapparen Petter ska köra igenom senaste skivan, Början På Allt, på en av högkulturens högborgar. Visst är den kul med en annorlunda arena, men det ställer också större krav på artisten. Hen kan inte insupa energi från publiken på samma sätt eftersom stuffande inte är lika lätt i trånga stolar. Men Petter gör det med bravur, trots viss synlig och uttalad nervositet. När han med låtarnas nostalgiska anslag och liveband lägger ut sin själ på scenen för alla att se. Han har ett personligt tilltal, både musikaliskt och från estraden, som gör sig väl i en sådan här intim – som det så fint heter – miljö. Gästartisterna bidrar också till den goda stämningen: Chords, Daniel Adams-Ray, Lilla Namo, Agnes, Veronica Maggio och Eye N'I. Särskilt den sistnämnde lyfter festen, han har alltid varit ett kraftpaket synnerligen väl lämpat för liveframträdanden. En avslutning med klassiska låtar som Så Klart och Mikrofonkåt – i den något opera-påminnande Original Rusiak Version – känns välbehövligt som komplement till den tillbakablickande eftertänksamheten som till stor del präglar Början På Allt.

Sedan kan man ju rikta viss kritik mot texterna som sådana. De är jäkligt banala bitvis. Många av låtarna är inte mer än ointressanta. Det är fint när människor tar ställning i detta politiseringens tid. Men det är inte alltid det gör sig särskilt väl i musiken. Att stapla självklarheter på varandra i en aldrig sinande ström är tyvärr inte särskilt spännande som varken musikaliskt eller politiskt grepp.

Efteråt diskuterar en 50-årig kvinna Kartellen-medlemmen Maskinistens solodebut med en jämngammal man och en 16-åring. Ögonblicksbild: hiphop-Sverige 2014. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA