x
Midlake: Berns, Stockholm

Midlake, Berns, Stockholm

Midlake: Berns, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Ut med Tim Smith och fram med gitarristen Eric Pulido i frontmansrollen. Det var en av förändringarna inför senaste plattan Antiphon (2013). Den andra stora förändringen bestod i att flytta soundet från folkmusiken längre in i den psykedeliska rocken. En inte helt angenäm förflyttning. Det är fortfarande i det folkmusikaliskt lättflytande Midlake är som allra bäst, som finast uttryckt på The Trials Of Van Occupanther (2006). The Courage Of Others (2010), i sin tur, bestod av ett byte från luftighet till tung och murrig luftfuktighet.

Kontentan av ljudförändringen på senaste plattan är att de förlorat något och fått något annat, tyvärr inte lika värdefullt som det som förlorades. Dock är inte saknaden alltför stor av Smiths säregna och fjäderlätt vackra röst – som man först kunde tro – Pulido kraxar knappast han heller. På scen drunknar hans röst emellertid i rockmangel. Bitvis verkar det som att bandet försöker bevisa något, verkligen markera skillnaden på det nya uttalet gentemot det gamla. Det är synd. De förlorar sig i gitarrbaserad stabbighet på bekostnad av förfiningen i ljudbygget. För det är fortfarande fint stundtals, även på Antiphon, och även från scen, Provider är en sådan låt.

De ger illusionen av att allt står still, fast det i själva verket rör sig i alla högsta grad. Ett slags ihållande mättnad som ligger som ett tungt täcke över hela framträdandet. Där bakom ligger likväl de vackra låtarna. Slutsatsen är att Midlake nu är ett bättre band på skiva, mycket bättre. Istället skulle de lugna ned sig något på scen och dämpa riktningsförflyttningen på ljudbilden. Lita på låtarnas kärnor, släppa ut det klara, låta det linda in kristall och stuckatur i värme och behag. Inte stänga in det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA