x
Shakira: Shakira

Shakira
Shakira

Shakira: Shakira

GAFFA

Album / RCA
Utgivning D. 2014.03.21
Recenserad av
Mathias Jensen

Av alla konventioner som omger en artistkarriär, uppskattar jag den om den självbetitlade skivans plats i diskografin allra mest. Det brukar ju ses som en varningssignal att mitt i karriären börja döpa album efter sitt artistnamn, ty det brukar i regel vara försiktiga tecken på att någon har knutit näven och bestämt sig för att "återgå till rötterna", något som i sin tur bestrider hela popmusikens DNA. Antingen det eller att hungern har övergått i regelrätt matkoma. I Shakiras fall låter det varken eller, och det gör det svårt. 

Låt er exempelvis inte luras av omslaget. Shakira anno 2014 är mer än så. När det inte är larmig balkanpop från ett takparty är det ett soundtrack till en slö dag på verandan, och när det inte inte är det är det den latinopop vi lärt känna. Annars möter vi några rätt märkliga hälsningar till både genrer och kulturer.

Öppningsspåret får en att tro på en storslagen sommar: Dare (La La La) tar avstamp i en knallpulverartad ljudbild; här är vi på invigningsfest för Fotbolls-VM. Eller innanför en meny för ett nytt FIFA. Det är i alla fall så det låter. Fest och samba och magdans. Samma glada melankoli återkommer på Cut Me Deep, och däremellan vet jag inte riktigt vad som hänt. Det är som att hon helt riktningslöst försöker hälsa på alla hon känner. Hon flörtar med countryn utan att nå fram, hon försöker hamna på mitten av dansgolvet med slentrianmässig technopump, och hon försöker tillbe Taylor Swift med kräsna kärleksballader som berättar om hur girl meets boy men det slutar bara fel. Kärlek är svårt. 

Popmusik är också svårt. Det har gått 13 år sedan hon dansande tango med oss, sedan hon bjöd oss på rodeo med Whenever, Whatever. Då var det med låtar som effektivt blandade kulturer, skrivna av en artist på toppen av sin karriär som såg sin plats som ambassadör för sitt hemland. Colombia var viktig för hennes musik då och är säkert lika viktigt nu. Med skillnaden att det inte hörs lika tydligt längre. Med skillnaden att de utsträckta händerna till andra stilar känns likgiltiga och utan tillräcklig kärlek. Synd på fina ambitioner. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA