x
Mustasch: Trädgårn, Göteborg

Mustasch, Trädgårn, Göteborg

Mustasch: Trädgårn, Göteborg

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

Mustaschs nya skiva, Thank You For The Demon, känns som en nytändning efter ett par utgivningar som följt samma väl upptrampade hjulspår. Bandet håller fast vid sin röjiga stonerrock – en karlakarlig metal med influenser från Danzig, Metallica och Kyuss – men samtidigt varieras bandets stompiga formel något med en melodiös, nästan poppig 70-talskänsla på nya skivan. Detta hörs tydligt i öppningsspåret Feared And Hated, som också inleder kvällens konsert på Trädgår'n i Göteborg. Här finns någonting att bygga vidare på.

Ralf Gyllenhammar är en låtskrivare med uppenbara känsla för hookar och refränger som fungerar även utanför hårdrockssfären. Det visade han med powerballaden Bed On Fire, som slutade på sjunde plats i Melodifestivalen ifjol. Frontmannen blev nästan folkkär på kuppen med sin brinnande vita flygel. Det poppiga anslaget märks så smått under kvällen, men en konsert med Mustasch domineras fortfarande av urklassisk hårdrock med Ralf Gyllenhammars kraftfullt gutturala sång i centrum. Här finns allsångsvänliga Mine och genombrottshiten Down In Black, väl långsam idag. Här finns också den maskinellt effektiva Double Nature, fortfarande bandets största hit och den som ger störst gensvar från en hoppande publik, dirigerad av finfine trummisen Jejo Perković. Bring Me Everyone och Deep In The Woods snuddar vid något djupare, men den episka stämningen som bandet griper efter försvinner tvärt med det buskisartade mellansnacket. Ralf Gyllenhammar hyllar Blåvitt, skanderar barnramsor och döper om Black City till "Brat City", efter nuvarande hemstaden Stockholm. Publikfriande såklart, men med billiga poänger som skymmer musikens allvarligare anslag.

Samtidigt är det underhållande på ett harmlöst vis. Ralf Gyllenhammar må ha rakat av sig mustaschen och fimpat tuppkammen men är fortfarande samma gamla goa rockgubbe. Och Mustasch är en göteborgsk åkattraktion att räkna med. I alla fall när det handlar om "reptile brain music", för att använda Nicke Anderssons uttryck, med tjo och tjim i centrum utan tillstymmelse till svårmodig rockmystik. Som i discodödaren I Hate To Dance, där sångaren tar ett par taffligt stela danssteg i otakt. Tuppkammarna i publiken på Trädgår'n tycks sloka en aning när de ser den nye Ralf, men brölar snart lyckligt åt frontmannens upptåg. Publiken vill ha fest och visst blir det ett tungt stonerkalas även ikväll. Mustasch live är helt enkelt en ganska svennig och folkölsstinn uppenbarelse.

På samma gång finns här ett bultande hårdrockshjärta, och första extranumret 6:36 – bandets kanske bästa – sammanfattar bandet bra. Låten föddes ur en banal historia om ölbackar som staplades på Roskildefestivalens camping i gryningstimmarna. "I'm piled up high the morning light / A giant silver screen / I'm waiting for my mind to land / I'm living in a dream" sjunger Ralf Gyllenhammar och det är en ganska fantastisk hårdrockslåt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA