x
Henric de la Cour: Södra Teatern, Stockholm

Henric de la Cour, Södra Teatern, Stockholm

Henric de la Cour: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

"Ett skrämt rådjur som borde släppa kontrollen", så löd omdömet på GAFFA när Henric de la Cour spelade på Pustervik i februari. De där orden är fortfarande delvis giltiga. Ibland vill jag bara greppa och skaka honom, säga: "Våga Henric, våga", som vore jag Mia Törnblom, eller valfri annan självhjälpsguru. Han är inte helt bekväm på scenen, den motvillige stjärnan, han känner sig dessutom nödd och tvungen att kommentera det faktum att han inte säger någonting mellan låtarna: "Jag har verkligen ingen lust med det."

Allt det där är säkert någonting som Henric "måste jobba med". Men vad gäller det rent popmusikaliska i framträdandet återstår knappast mycket mer att önska. När musiken pumpar och scenljuset spelar, då är de la Cour den fullfjädrade entertainern, obekväm eller inte, med sitt ömsom knotiga och ömsom ormlika, alltid aviga, kroppsspråk – en pundigare (!) och mera grubblande version av Mick Jagger. Och låtarna från både Henric de la Cour (2011) och Mandrills (2013) är en fröjd att höra – oavsett miljö.

Musiken är tung av analoga synthar och maskinellt trummande, och draperade i de la Cours mörker. Det hade kunnat vara klaustrofobiskt outhärdligt. Men han har en förmåga att klä allt han gör i dans, i popskrud. På sätt och vis kan man jämföra det med en uttjatad referens: Morrisseys mörka sanningar och Marrs trallmelodier. Den där platsen där ytterligheter bryts är otvivelaktigt en plats att återkomma till. Det går att äska massvis med vacker popkonst ur kontraster. Det blir än vackrare när Henric sportar sin egenkomponerade romantiska version av corpsepaint – med inslag av rött – att ackompanjera poppen. Ett tilltal för verkligare människor, som sväljer popglädjen endast om det innehåller viss syra. Han lyckas också med balansgången i den här kompotten av pop, black metal-attribut, synth, romantik och saftig text. Det blir aldrig högtravande, även om det är stiliserat teatraliskt. Det känns bara … i hjärtat – eller var fan nu saker egentligen känns.

Det är oftast kul med gästinhopp, men det känns bara konstigt när Sylvester Schlegel kommer in på scen när publiken applåderar för encore. Han ser ut som en spelman som drar runt och spelar för mjöd samt nattlogi, och det låter ungefär likadant. Atmosfären punkteras. Han kör gamla Strip Music-låten Sugar And Lime tillsammans med de la Cour. Det blir en bekräftelse på att Henric gör bättre musik som soloartist än han gjorde i bandkonstellationen Strip Music. Gott är i alla fall att de la Cour under applåden hunnit hälla (teater)blod över sig till avslutningen med Dracula, Sound The Alarm och Call It In. När den fantastiska Sound The Alarm spelas och han står i strobljusets sken är det årets fetaste ståpäls. Döden ska givetvis dansas in som ett obestridligt faktum, inte förnekas.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA