x
Woods: With Light And With Love

Woods
With Light And With Love

Woods: With Light And With Love

GAFFA

Album / Woodsist
Utgivning D. 2014.04.11
Recenserad av
Mathias Jensen

Först av allt hörs en klagan. Kroniska smärtsalvor kastas ut som vore det en Henrik Berggren som hittat fram till psykedelian med friskt humör. Sedan hörs hela 60-talet, om och om igen. 

Få är annars de band som soniskt kan pinpointas genom klagan och rop och ändå kännas som lika genuina sorgepilar som valfria Morrissey-rader. Broder Daniel var ett tydligt, Woods har blivit ett annat. Ett i raden av band som väser sitt trademark genom långa vokaler. 

Som ett slags sockersött koncentrat av indierockens blom och boom, har Woods även hittat sin tydliga tid, intagit sin plats. Förra släppet, som lyckades hyllas tämligen unisont, var aldrig något för mig. Inte för att det lät sämre än något annat som lät pseudoironiskt, men för att psych-rocken låg som ett blött täcke över precis den skarv där både Woods och Tame Impala trängde sig upp, och båda lät betydligt mer tillbakablickande än framåtgående, oavsett vilka parametrar man väljer att väga in. With Light And With Love låter som kärleksbarnet dem emellan, på gott och på ont. 

Tar man titelspåret som exempel, hamnar vi omgående i precis den typ av invändning som gör mig mer brydd än intresserad; Jeremy Earl låter som en påtvingad John Lennon-imitatör när Lennon hade klivit in i sig själv och sovsjöng (lyssna på Girl, Strawberry Fields Forever, I'm So Tired och Julia) om sina problem. Med andra ord fortsätter Jeremy Earl att göra hela 360-gradersvarvet runt både sig själv och psychrockberättelsen. För det känns ju oftast inte bättre än precis så. Inte när The Doors, Jefferson Airplane och The Beatles fortsätter ligga som tre chockrosa anteckningslappar framför ögonen. Woods jagar något som aldrig känns här, aldrig nu. Och nej, det är klart att all popmusik inte behöver sträva efter att omdefiniera sig själv, eller ens försöka upprätthålla en nutid. Men det blir direkt problematiskt att känna ett verkligt engagemang när två fruktansvärt begåvade musiker sätter kurs efter John Lennon och Paul McCartney våren 2014. 

På plussidan: Woods är väldigt duktiga på musik, duktiga på att få liv att kännas som död. Sorgen och lidelsen springer igenom mellan glittret och surfrocken på ett väldigt fint sätt. Det hörs på New Light, det hörs på Leaves Like Glass, det hörs inte minst på fantastiska Full Moon. Men det hörs tyvärr tydligare genom allt Woods fortfarande försöker vara. När de vrider klockan, när de vrider blicken mot år 1968. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA