x
Sun Kil Moon: Debaser Strand, Stockholm

Sun Kil Moon, Debaser Strand, Stockholm

Sun Kil Moon: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Lukas Lind | GAFFA

(Arkivbild)

Mark är kanske för trubadurmusiken vad Kanye West är för hiphopen – den där kaxige, larger than life-snubben som ingen slår på fingrarna. Men det blir en tårframkallande kontrast när han ena sekunden svär åt dem på första rad att hålla käften, och den andra börjar spela I Can't Live Without My Mothers Love, tillägnad hans mamma. En låt som hon sagt är den finaste present hon någonsin fått. Marks personlighet är mångfacetterad och intressant.

Första låten sätter den allvarliga stämningen. Det är till en början bara Mark och trummisen med röda solglasögon på scenen. Efter låten blir scenen mer upplyst och Mark ger snabbt ljussättaren direktiv om att gå tillbaka till den dova belysningen igen. "The mood will not change that much", säger han. Och det har han så rätt i. Publiken vaggas snabbt in i Marks värld. Musiken är släpig och underbar. Hans knarriga och avslappnade röst levererar tillsammans med den pockande akustiska gitarren skarpa personskildringar av kusiner, berättar om makabra dödsfall från sin hemstad Ohio och sjunger rått om sitt första sex. Låtarna är till största delen ifrån nya skivan Benji, med några undantag som bland annat förra årets skiva Perils From The Sea.

Jag är fascinerad av Kozelek. Medan många andra musiker på äldre dagar tillverkar viner och spelar hits på repeat, så lägger Mark energi på att hitta vägar tillbaka till inspirationen. Han vågar testa elektroniska element och utmanar sig själv textmässigt. Det är mer självutlämnande och transparent än någonsin tidigare. Lika detaljrikt som ett spetsigt journalistiskt reportage. Han har fått slut på metaforer och målar nu upp verkligheten.

Mellan låtarna underhåller han med sin komiska bitterhet. Den packade lokalen skrattar gott åt mängder av krassa kommentarer. Mark beklagar sig över idogt turnerande som innebär att han måste dras med sina besvärliga medmusikanter (bara pianisten får en presentation under spelningen). Han klagar ständigt på hur varm och trött han är och gnäller över att folk på första raden alltid är "dudes with beards, flannel shirts and Buddy Holly-glasses". När han mitt under spelningen ser en kvinna längst fram frågar han henne var hon är ifrån och vilken låt hon vill att han ska spela. Han slänger ur sig ett grisigt "Keep talking, I'm having half a boner already". Någonstans där känner nog jag och en del andra med mig, att det blir aningen unket. På pappret låter han kanske som en skitstövel, men jag tror ändå att det är få som sett honom live som skriver under på det. För det är lätt att tycka om honom, trots allt. Han är som han är. Bitter fast med glimten i ögat. 

Summa summarum en trollbindande konsert med mycket värme. Och små ändringar i låtarna bidrar med spänning, som den något upphottade versionen av låten Dogs och den snygga stämkryddade melodiändringen på ett ställe i I Watched The Film The Song Remains The Same. Scenens storlek lämpar sig perfekt för den enkla sättningen med trummor, piano, elgitarr och Kozelek (nej, ingen bas), men det aningen dova ljudet lämnar mer att önska.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA