x
Lee Ranaldo & The Dust: Kägelbanan, Stockholm

Lee Ranaldo & The Dust, Kägelbanan, Stockholm

Lee Ranaldo & The Dust: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Magnus Lundgren | GAFFA

(Arkivbild)

Det verkar finnas ett uppdämt behov för rockmusiker att gå tillbaka, förenkla och hitta sina rötter. Varför skulle annars soloprojekt alltid bli lugnare, segare och i nio fall av tio framförda på akustisk gitarr? Längtar rockstjärnorna tillbaka till ungdomens plinkande i pojkrummet? Lee Ranaldo har gjort sig känd som en kompromisslös, högljudd och kreativ gitarrist i det legendariska noiserock-bandet Sonic Youth. Hans soloprojekt har med kompbandet The Dust bakom sig skapat en relativt städad gitarrock med konventionella låtstrukturer. Kanske är det så nära den normala soloprojektformen Ranaldo kan ta sig.

I slutet av 2013 befann sig Ranaldo fången i sitt eget hem utan vare sig el, vatten eller andra bekvämligheter när orkanen Sandy drog fram. Undergången kändes nära och den akustiska gitarren plockades fram. Låtar skrevs, ett kompband formades, ett album släpptes och vips var det akustiska ersatt av elförstärkt. Ranaldo har själv sagt att ett soloprojekt ska vara en intim historia som öppnar en dörr in i musikerns liv och känslor.

I Kägelbanans lilla rum får publiken ett intimt möte med bandet. Scenen är liten och vi hamnar nära. Även om rummet är lagom stort för publiken är det en aning för stort för scenen. En liten scen i ett stort rum tar bort den intima stämning ett mindre rum haft utan en större scens storslagenhet och ljudet är en aning för litet för Ranaldos gitarrfrenesi.

Det sägs att legendariska svenska gitarrtillverkaren Hagströms inte ville sponsra Jimi Hendrix eftersom de tyckte det var slöseri på gitarrer. Ranaldo offrar inte sina gitarrer till rockgudarna på scen men under Hammer Blows ser det ut som han vill knäcka halsen när han böjer fram toner med hela sin styrka. Efter låten erkänner han att det kanske är dags att skaffa en ny hals till just den gitarren. Annars är det ont om experimenterande och vildsinthet, och det som är med tillför inte mycket. Det verkar vara kvar mer av gammal vana eller som en gimmick.

För någon som lyckas uppfattas som Den Konstiga, i en grupp musikaliska missfoster som Sonic Youth, räcker inte småmysiga låtar långt. Ranaldos styrka som både gitarrist och låtskrivare ligger i det märkliga, mystiska och megaflippade. Det hade kanske varit lättare att glömma Sonic Youth om Ranaldo stått ensam med en akustisk gitarr. Nu finns det en gnutta gammal trött gubbrock och en gnutta avantgarde gitarranarki. En salig blandning för vissa öron, ett trist mellanting för andra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA