x
Anders Wendin: Pustervik, Göteborg

Anders Wendin, Pustervik, Göteborg

Anders Wendin: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

En gång i en annan tidsålder var Emmabodafestivalen indiegitarrer och Göteborgspop. Inte någonstans stod unga män med Paradise Hotel-Jeppe som främsta stilförebild och körde "veven"  till Hoffmaestro, dansandes runt en halvt medveteslös polare som låg på en sten och spydde lastbilsvodka. Tror ni mig inte? Nej, jag är medveten om att det låter som en riktig rövarskröna, men det är faktiskt helt sant. Och denna gång för längesedan, 1997 närmare bestämt, spelade även världens bästa Broder Daniel där uppe i den lilla byn några mil norr över Växjö. Om konserten i sig har det berättats mycket, men viktigast är vad den mynnade ut i; en Henrik Berggren sittandes på scenkanten dumbohög, skrikandes "DOM VET INGENTING OM OSS" upprepande gånger mot den verklighet han aldrig riktigt kunnat relatera till.

När Moneybrother 2007 för en skiva blev Pengabrorsan hette singeln och den kanske starkaste covern därifrån just detta – Dom Vet Ingenting Om Oss. Och till skillnad från Broder Daniel, som aldrig skulle dra upp händerna de grävt ned i ångestens svarta jord, som för alltid skulle tillhöra kidsen som gråtandes stod och körde knytnäven i väggen åt att kroppen växte åt helvete fel och att alla andra var fucking idioter, så har Anders Wendin 2014 revolterat mot sitt förflutna. Han har gjort vad Håkan Hellström gjorde på Ett Kolikbarns Bekännelser. Han har med Dom Ska Veta Vem Dom Roat Sig Med tagit ett steg bort från sig själv, och landat helt rätt.

Dom Vet Ingenting Om Oss blir även den sista soulstormen att dundra mot Pusterviks bläcksvarta väggar ikväll när Wendin belägrar Göteborg. Innan dess har han bland annat dragit alkoholdränkta bastuanekdoter, och vrålat ikapp med sina bandmedlemmar. Men främst befäst och förstärkt precis vad hans nya skiva och namnbyte har förebådat - han har sällan, kanske aldrig varit bättre.

Och vad som delvis gör denna konsert så rasande underhållande är de plötsliga byten av tid och rum.

Ibland befinner vi oss i de inrökta, Stockholmska landskap som Klas Östergren beskriver i boken Gangster, en värld full av underdogs, machomän och femme fatales. I Från Klaraberg Till Dig förflyttar vi oss direkt till Motown, 1963. Vid vissa stunder skär den jazzigt väldresserade samlingen musiker en reva i tiden, stiger in i Annedalskyrkan två kilometer bort och blir ett avskalat Eldkvarn. Kasten mellan dessa scener är inte så tvära som man skulle kunna tro – musikaliska armar sträcks hela tiden mellan filmerna; Anders Wendins röst. Den värme som bandets blås, mandolin, klarblåa piano och madness-hookar sköljer över lokalen med. Den svenska berättartraditionens tydliga ekon; nostalgin, självtvivlet, strävan efter något annat, något bättre. 

Intressant är att även huvudpersonen slits mellan olika tidsepoker.

För han är alla sina jag. När han stiger fram mot publiken och eldar upp dem genom att stöta ut skrik, och spottet yr ut över människorna likt känslomässig tändvätska, så kan han liksom inte motstå att gå in i rollen som den Stora Rockhjälten. När han inte riktigt märker det själv, så faller han tillbaka ned i Moneybrother. Och missförstå mig inte, detta gör ofta ingenting – friktionen mellan då och nu passar inramningen alldeles utmärkt. Att den ruffiga pop-folk Wendin har mejslat ut på nya skivan drar kniv och kastar sig mot den amerikanska musktraditionens hals, gör ständiga utfall mot skivbolaget Stax, svingar mot Bruce och Strummer, gör den bara så mycket starkare.

Och det faktum att Anders Wendin under konsertens gång hänger av sig klädesplagg efter klädesplagg är egentligen missvisade – det är så kvalitetsmässigt jämntempererat att han lika gärna hade kunnat äntra scenen i bar överkropp. Min Farsas Kompis Betalade Svart är på skiva stor lyrik, live växer sig refrängen enorm, när bandet liksom drar, drar, drar upp den så högt att den lämnar staffettpinnen till stjärnorna. 1952 är så hetsig att jag förvånas över att inte alla glas i baren exploderar när beatet galloperar in som ett gäng ursinniga vildhästar.

Att vara musikrecensent är att i många avseenden ljuga allmänheten rakt upp i ansiktet, då vad vi journalister utger oss för att vara är objektiva. Vilket är en ren förbannad jävla fars. Som om undertecknad skulle står där ikväll likt en analytisk robot, opåverkad av den stämning som så sakteligen infinner sig; folk dansar, glider in och ur det böljande publikhavet med högar av shots mellan fingrarna, höjer glas och mobiler i kör mot den röddränkta scenens karaktärer, människor skriker rakt ut vid rent dumma tillfällen. 

Är inte Wendin och hans band lite ofokuserade när de tar sig an de stora refrängerna? Är inte vissa av de lugnare låtarna direkt tråkiga? Kanske det, men när alla i lokalen i ögonblicket efteråt rör sig som om ingenting existerar utom de toner som ryms inom dessa fyra väggar, när soulen sveper bort varenda invändning igen, så illustrerar det tydligt varför yrket som musikrecensent ibland blir en orimlighet. En vacker jävla lögn.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA