x
Cashmere Cat: Kägelbanan, Stockholm

Cashmere Cat, Kägelbanan, Stockholm

Cashmere Cat: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

De första 15 sekunderna av den första officiella EP:n Magnus August Høiberg släppt i sin andra artistskepnad går knappast att kallas för en övergripande indikation på vad som komma skall under de efterföljande 18 minuterna. Han var ett tag DJ Final och representerade Norge under DMC World DJ Championships tack vare sin talang bakom skivspelare och som turntablist. DJ Q-Bert och Mix Master Mike vann turneringen tillsammans två gånger några år innan en 15 år ung A-Trak vann och sedermera blev turné-DJ åt Kanye West samt megaproducent och skivbolagsboss. 

Magnus August Høiberg vann inte, men fortsatte jobba med sin remixer och redigeringar, fortsatte skapa musik som tog hans grundkunskaper till nya nivåer och nya användningssätt. Numera kallar han sig själv för Cashmere Cat och har släppt musik på eldsjälsbolag som Stones Throw och NinjaTune, släppt extremt omtyckta versioner av låtar skapade av 2 Chainz och Drake, av Miguel och Lana Del Rey. Och han har släppt ett EP som ledde honom till det massiva Grand Theft Auto V-soundtracket, och ytterligare en EP nu i år på genreledande LuckyMe.

Wedding Bells börjar som Mirror Maru, alltså. Med pianon som inte känns hemma bland en samling låtar som vrider och vänder på hur traditionella hiphop-beats används, just för att det inte längre är hiphop-beats utan någonting helt annat som Cashmere Cat skapar. Live på Kägelbanan framför vad som måste vara omkring 500 personer syns och hörs detta allt tydligare från början till slut, hur det faktiskt är så att Cashmere Cat rätt tidigt in i den så kallade musikkarriären under detta namn redan har ett säreget sätt och ett säreget ljud. Det kryllar av pianon som i sig bygger en mjuk och studsig musik, som allt som oftast blandas med flöjtinslag och röster som slagverk och ovanliga grepp på hur beats kan låta och hur de kan utformas. 

Och Cashmere Cat känns oklanderlig i sammanhanget, liksom perfekt utskuren för att vara den musiker som presenterar detta för en entusiastisk och öppen publik. Det finns ingen särskilt isolerande attityd överhuvudtaget i varken musiken eller framträdandet som det ibland kan vara både inom hiphop och dansmusik, utan bara väldigt mycket kärlek till just musiken och en enorm känsla för dans. Det är därför han inte direkt är rädd för att spela hårda Spice Girls-remixer, eller slänga in TNGHT-låtar som får igång en oväntad moshpit mitt i den mest uppspelta delen av publiken, där folk en lång stund hoppar omkring klädda i (faux?)-pälsjackor.

Cashmere Cat lockar lika delar Sad Boys-fanatiker som det plockar in svenska rappare som själva vet en hel del om att förändra en ram och ändra på mallar. Han visar upp sin egna talang genom att spela upp den finfina låt han gjort åt Ludacris, komplett med Aqua-referenser och skönsång av Jeremih. Hans spelsätt tyder på att DJ-tävlingarna verkligen satt sina spår även nu fem år senare och att det kanske finns en hel del technorötter där bakom som lyser igenom. Hans egna låtar svävar omkring mellan alla möjliga olika ljudskolor, med sina supermelankoliska pianostycken över hårda basslag, kryddat med udda blås och bubbelljud. Cashmere Cat är idag, redan nu, tydlig med sin musikaliska identitet och oförneklig med sin känsla för melodier och beats, både live och på skiva. Med det som facit i hand är musikvärlden, må det beröra hiphop eller modern R&B eller pop eller elektronisk musik, sannerligen ett ostron för Cashmere Cat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA