x
Hudson Mohawke: Slakthuset, Stockholm

Hudson Mohawke, Slakthuset, Stockholm

Hudson Mohawke: Slakthuset, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Var gränsen går mellan att vara genregrytande visionär och obrydd spoling, en sån som gör lite vad som helst för sakens skull och kommer undan med det, är på det stora hela rätt oklart. Det är självklart att kreativt spretiga artister som ser på genregränser mer som förslag än som regelverk lite då och då verkar prova sin publik med oväntade experiment, men egentligen är det sig själva de provar. Nya försök, nya ingredienser, nya idéer, är det enda sättet att egentligen ta sig framåt och nuförtiden finns det en hel del artister som i princip jobbar genrelöst tack vare viljan att prova någonting nytt.

Hade Ross Birchard känt för det skulle hans karriär och hans jobb säkert vara väldigt mycket mer strömlinjeformat. Han hade kunnat göra enkla hiphop-beats, enkla house-liknande spår, enklare DJ-set som bara mixar rakt och utan vidare ansträngning. Men då hade 28-årige Birchard från Glasgow, mest känd under artistnamnet Hudson Mohawke, inte varit den artist och producent han blivit känd för att vara. Det är törsten efter att blanda och förvandla bekanta ljud till obekanta projekt som drivit Hudson Mohawke från studentradiokanaler i hemstaden till ett produktionskontrakt hos Kanye West-ledda G.O.O.D. Music, och såklart även till den mannens senaste album. Det är också den vilja som födde kollektivet LuckyMe för sju år sedan, och som sju år senare fortsätter att släppa alternativ konst och utmanande musik.

Allt detta hör ihop med hur Hudson Mohawke agerar live på Slakthuset i Stockholm också. Han är en artist vars egna repertoar i sig är fylld med musik vars härkomst går att spåra åt olika håll men vars DNA alltid är tydligt designad av Hudson Mohawke. När han då spelar live är det inte längre som den turntable-DJ han en gång blev Skottlands yngsta DMC World DJ Championships-deltagare med, idag är det betydligt mer fritt och strukturlöst, inte alltid helt sammanhängande men ständigt intressant. När han spelar är det då just därför till en början bara drone, och sedan är det istället väldigt högt och väldigt hårt. När han är klar med det provar han istället elektroniskt lagd hiphop av Danny Brown och sitt alldeles egna TNGHT, eller går vidare på remixer han gjort åt Four Tet och låtar hans bolagskollegor åt Rick Ross.

Det är på det sättet Hudson Mohawke rör sig idag i livesammanhang, men med nästan obligatoriska udda utbrott; när han ska spela en större Kanye West-låt inleds det hela med den Nina Simone-sampling som dominerar den, men hela vägen ut. I närmare tre-fyra minuter stannar det största rummet i Slakthuset till helt medan Nina Simones röst ekar ut klagosången om hur svarta brukade hängas i träd i USA. Och rätt som det är vänds det om till Jeremih-sväng, till TNGHT-låtar och Chase & Status-spår med Pusha T som verbal ledare, till Rustie och Boys Noize och Sampha, och stora soullåtar i ren form innan de återanvänds som samples i raplåtar. Han gör lite vad han vill, Hudson Mohawke. Och även om han inte gör det med stor stil eller finess och med mycket slarv så gör han det till stor underhållning för publiken och för sig själv.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA