x
Weeping Willows: Rival, Stockholm

Weeping Willows, Rival, Stockholm

Weeping Willows: Rival, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

(Arkivbild)

När man kommer in i Rivals salonger spelas bland annat Crying av Roy Orbison i högtalarsystemet. Det är rimligt. För det är ju arvet efter de stora känslornas män inom popmusiken, som just Roy Orbison och Elvis Presley, som Weeping Willows för vidare. Efter en tids uppehåll från musikskapandet släppte de i år sitt första album på sju år: The Time Has Come. En skiva där bandet återigen tittat tillbaka på 50- och 60-talets stora ballader. Detta sound präglar denna konsert och det låter oerhört stämningsfullt när bandet öppnar med The World Is Far Away. En spelning för sittande publik är ett genidrag för Sverige har egentligen inget band som är mer konserthus-kompatibla. Ett tips till eventuella arrangörer är att ge Weeping Willows Konserthuset eller Berwaldhallen nästa gång.

Det blir en kväll som är långsam utan att vara seg. Men som framför allt är storslagen och väldigt, väldigt vacker. Bandet är förstärkta med en stråkkvartett, samt Goran Kajfes och Per "Ruskträsk" Johansson på blås. Detta ger bandet en bredd som skickar elstötar av briljans genom lokalen. Plötsligt i konsertens mitt blir det alldeles tyst, men när publiken inser att det är Blue And Alone som ska börja spelas kommer ett enormt jubel. Och mitt i det här står Magnus Carlson och sjunger fantastiskt. Få svenska män kommer i närheten av den skicklighet och den känsla han kan förmedla. Med smartare texter skulle Magnus Carlson mycket väl kunna vara Sveriges Morrissey. Men Carlson behöver inga smarta texter, ingen ironi eller metahumor. Han når fram ändå med en röst som personifierar känslan av ett brustet hjärta. Han är äkta.

Även om de stora känslorna står i centrum ska man inte heller förneka den musikalitet som också finns där. Bandet har en fin spontanitet som de visar prov på när Goran Kajfes tar chansen att få sola en vända extra på sin trumpet i den nya låten Down On My Knees. Det där storslagna som fanns där för 17 år sedan när Broken Promise Land släpptes har kommit tillbaka. Detta gör också att tunga, indierockiga Stairs känns en aning malplacerad när allt annat låter Phil Spector och 60-talet. Men det gör ingenting. För Magnus Carlson och hans gråtande pilträd är som en storebror som finns där när hjärtat krossats. En storebror som lutar sig fram och viskar att "det är okej att vara ledsen men, jag lovar, det kommer bli bättre". Ett stöd i en värld där självupptagenheten regerar. Som Carlson säger i sitt mellansnack:

– De starka måste ta hand om de svaga.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA