x
Jenny Wilson: Berwaldhallen, Stockholm

Jenny Wilson, Berwaldhallen, Stockholm

Jenny Wilson: Berwaldhallen, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

Jenny Wilson har haft ett fantastiskt år. Med den mörka, elektroniska och ytterst politiska plattan Demand The Impossible återvände hon till musiken efter att ha tillfrisknat från cancer. En platta som gett henne tre Grammisar, bland annat för årets album. Med en sådan framgång i bagaget intar hon, som grädden på moset, anrika Berwaldhallen. Men det är inte en särskilt vanlig konsert som Jenny Wilson gör. Förstärkt med Radiosymfonikerna, under ledning av Hans Ek, presenterar hon ett set med kraftigt omarbetade versioner av låtarna. Det är inte helt förvånande med tanke på Demand The Impossibles filmiska sound och nästan episka ansats. Symfoniversionerna låter ibland utsökta, och ibland inte.

Jenny Wilson är alltid som bäst när hon jobbar med minimalism. Det är då hennes kraftfulla konstnärliga uttryck hörs som starkast. När detta dränks i en symfoniorkesters storslagenhet försvinner en del av det där som gör henne så unik. De nya arrangemangen blir ibland väldigt ointressanta och de storvulna stråkarna låter nästan som något hämtat ur ett smörigt Disneyfilmssoundtrack. Men Wilson använder sig av orkesterns percussionsektion formidabelt. Något som ibland får låtarna, och Berwaldhallen, att svänga på ett sätt som nästan gör en sjösjuk. I talessättets allra mest positiva bemärkelse förstås. Tydligast sker detta i den magnifika, suggestiva Autobiography och stenhårda The Future. Det bjuds även på några överraskningar. En helt ny låt spelas som avslutning. Dessutom får orkestern ensamma spela en av Philip Glass symfonier en stund för att sedan plötsligt låta Wilson glida upp på scenen igen med gästande Adam Tensta i armkrok.

Det som är allra bäst med konserten är tveklöst Jenny Wilson själv. Hon äntrar scenen i svarta solglasögon och skinnjacka, med en utstrålning och en ambitionsnivå som bevisar att hon är en av Sveriges coolaste musiker. Hon lyser på scenen! Det är tydligt att hon tycker att det här musikaliska mötet är fruktansvärt häftigt. Och det kanske är just hennes underbara glöd och scenpersona som gör att samarbetet med symfoniorkestern blir lyckat trots allt. För när den sittande publiken ställer sig upp och svänger på höfterna i Pass Me The Salt är det tydligt att Wilson har ännu en triumf att nedteckna på sitt CV.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA