x
Nick Lowe: Pustervik, Göteborg

Nick Lowe, Pustervik, Göteborg

Nick Lowe: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Vad kommer det bli av de musikaliska hjältarna av idag? Dessa arenadomptörer, vars själva filosofi vrålar i ungdomens tonart? Som i pulserande utfall, våldsamma basattacker jagar ett tillstånd dit tiden inte når, när de vid sina mixerbord trycker ut tusen decibel ur högtalare lika stora som hangarfartyg mot en svärmisk publik. Hur kommer de behandla det faktum att jordens axel lik förbannat kommer snurra deras ryggar krökta, bleka deras tryckta T-shirts? Att den estetik och den livsåskådning de lägger som själva grunden för sitt artisteri är rent oförenlig med vad vi kallar ålderdom? "Morgondagen finns inte".

För en hel del av de popmonument som slet till sig ett stycke av musikhistorien under 70/80-talet har årens hukande vindar kommit med främst ett typ av format – den akustiska gitarren. Många är de ensamma (tyvärr främst) män som denna sida 2000-talet tar sig genom karriärens uppgångar och fall med ett stränginstrument, en röst, och den där tilltron till sig själv som entertainer. Elvis Costello, Lloyd Cole.

Och Nick Lowe torde väl ändå vara arketypen av denna sofistikerade charmör, lika verbalt snidad som en komiker, hopplöst förlorad i de enkla melodierna, de direkta vägarna, nostalgin. Det är lätt att förbehållslöst svälja idén om, och uppenbarelsen av Nick Lowe. Hur skulle vi inte, när den brittiska nationalskatten i vanlig ordning bär lustiga skjortor, envisas med de där hornbågade glasögonen, och verkligen känner för den countryfärgade sättning låtar som han skjuter ur sin brunglänsande förlängning? 

Nej, det är svårt att inte tycka om Basher. Det är också farligt att förblindas av hans genomsympatiska uppenbarelse.

För det Nick Lowe också gör ikväll, förutom att få gubbar av varierande ålder att höja ölglas och skratta, är att hemfalla åt tryggheten. Inte ett steg ut i det okända tas. Denna konsert kan förenklat beskrivas på följande vis; ni vet de människor som står och väntar på grönt ljus vid ett oansenligt litet övergångsställe, trots att det inte är en bil i närheten? Precis så. Vi ges en lättsam picknick vid Memory Lane. Att många tar till sig denna trygghet är logiskt. En man står till och med och trummar på sin fru, så mycket tycker han om den. 

Men jag ska säga er, att när alltför många Buddy Holly/Merle Haggard-tintade ballader om förkolnad kärlek staplas på varandra samtidigt som någon insisterar på att använda handtorken inne på toaletten i tid och otid – som i sin tur tar sig ut i lokalen som en arg demon – då är det inte kul. När Lowe lutar åt sin pubrock/ragtime/rockabilly-period, i I Knew The Bride When She Used To Rock And Roll och I I Live On The Battlefield, då är det inte heller kul. När den gamle Rockpile-räven förvägrar publiken sånger som Marie Provoust och The Rose Of England, och serverar oss Whats So Funny 'Bout Peace love And Understanding i neddragen, segdragen version, då slår åtminstone inte undertecknad en saltomortal, drar en shotsbricka och sliter av sig brallorna.

Ändå hamnar han givetvis på rätt sida skiljetecknet, Nick Lowe. Mannen är för bra för att inte göra det. Har för snygg artikulering när han liksom be-bopar ut sina sånger samtidigt som han svänger med gitarren som vore den ett dragspel. Framför en förkrossande, solskensbeslöjad version av Shakin On The Hill som direkt ställer honom i paritet med Burt Bacharach och Gordon Lightfoot. Påminner oss lite försynt om att Cruel To Be Kind kan vara en av världens bästa låtar. Och anammar berättandet så som berättandet bör anammas. Med lugn takt och ton, med emfas vid exakt rätt tillfällen.

Mest fascinerande är kanske hur Lowe lyckas med konststycket att revidera Gubbigheten. Att rasera de invändningar som ligger i inkontinens-anfrätta, tråkgråa poppatriarkala tilltag, det är beundransvärt. Riktigt bra musik förblir historielös.

När Avicii om 40 år står och jagar evigheten, så hoppas jag att folk kommer ihåg det. Att folk minns.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA