Markus Krunegård: Rastlöst Blod

Markus Krunegård
Rastlöst Blod

Markus Krunegård: Rastlöst Blod

GAFFA

CD / Universal
Utgivning D. 2014.06.04
Recenserad av
Mathias Jensen

"Om livet är på natten när du sover / måste du nog faktiskt göra nånting åt det"

"Du säger att du lever bara när du drömmer / är'u dum eller?"

På refrängen i Tommy Tycker Om Mig, får vi ganska snabbt nycklarna till Markus Krunegård värld våren 2014. Trots att han ständigt proklamerat och återkommit till hans egenskrivna copy om att Rastlöst Blod är att utläsa som en titel som förklarar artistens oförmåga att vänta, blir raderna i den märkliga refrängen snart en bättre albumförklaring. Kanske vet han det inte själv, men Rastlöst Blod vecklar ut sig till Den Där Drömmen på bara några minuter. Drömmen om det andra. Alltid drömmen om det andra. Allt det man ser på andra sidan floden, när the great big river ligger emellan. På så sätt är det här Markus motorvägstestamente, hans Born To Run. När Bruce Springsteen behandlade sin rastlöshet handlade det ju till det yttersta bara om att beskriva tristessens motpol; utvägarna som leder ut från staden och rakt in i ett bättre liv, den amerikanska drömmen och all den jazzen. I Markus Krunegårds värld är drömmen både enkel och svår för drömmen är att vara vid liv, och Rastlöst Blod är därmed en fantastisk titel på en skiva som försöker förstå vad det innebär; en skiva som någonstans vill hitta något att greppa, spåra känslan att vara en levande människa som går ut på krogen mycket. 

Men stannar vi vid några konkreta hållplatser blir det bara så extra tydligt att det här är ett album snarare än en mixtape, det där ordet Krunegård velat omge sig med sedan han själv började lansera idén om en uppföljare till Mänsklig Värme. Låt oss tala om L_A L_A, ett alldeles speciellt vykort från, till och om Los Angeles. En alldeles speciell låt om att vara fastnaglad i en förortslägenhet på tredje våningen och ändå lyckas stirra ned horisonten och upptäcka Los Angeles bakom bergen. Rent konstnärligt är det bedårande musik, som en lyrisk pamflett över sina svåråtkomliga drömmar är det hjärtskärande att lyssna på. Inte bara för Krunegårds förmåga att få sin falsett att låta rimlig, men för att varje rad på den där sången äter sig in under huden. 

Allt är drömmarna vi har. På Under Broarna I Skanstull kanaliseras drömmen i utrymmet mellan nacke och hår på den man älskar, på Piller I Badkaret ligger han på rygg i Rålambshov och studerar moln. Det spelar ingen roll hur fånigt han placerar ut sig själv i sångerna. Inte när han lånar rader från Lars Lerins vinterprat, inte när han skriver om reglerna för hur en Markus Krunegård-låt ska låta. Han kan, som få andra, göra Stockholm till en plats man vill tillbaka till så fort man lämnat den. Det är som att han kramar ur förorten i sin hand lite när han själv vill, så fort han känner sig som Ulf Lundell i Zinkensdamm en juninatt. Och mellan sorgerna och olyckan och funderingarna har han, med vänsterhanden, skrivit lika mycket om Stockholm och Norrköping som alltid. 

Vad jag vill säga är att Markus Krunegård fortsätter att vara fullständigt unik i det här landet. Texterna känns fortfarande som ofärdiga bloggutkast som legat i dvala lite för länge. Köksbordspoesin är hans – Markus Krunegårds eget språk och kraft kommer från ett köksbord nedaskat av cigg från helgens bränder. Alla tvivel från Markusenvangeliet har mångdubblats, den glittrande nostalgin från Mänsklig Värme har överlevt ännu några somrar. Och nu är drömmarna kvar som en sista livlina. 

"Istället för LA sitter du vid köksbordet med mig."

Signerat konstnären som gång på gång vrider om en askgrå vardag till bländande popmusik. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA