x
New Kids On The Block: Annexet, Stockholm

New Kids On The Block, Annexet, Stockholm

New Kids On The Block: Annexet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Om Backstreet Boys utgjorde något slags benchmark för boybands var New Kids On The Block en av de grupper som gick i bräschen för fenomenet. På sätt och vis till och med den grupp som satte ramarna för hur ett boyband ska vara. Sedan beror det ju lite på hur man definierar begreppet; tidigare fanns ju både The Osmonds, The Jackson 5 och The Monkees.

Backstreet Boys och New Kids On The Block släppte för några år sedan en skiva tillsammans och åkte på gemensam turné – under den lååånga akronymen NKOTBSB. Den största skillnaden dem emellan får nog sägas vara att de förstnämnda har en digrare låtkatalog. Det blir påtagligt när farbröderna (!) i NKOTB intar Annexets lilla scen. De fyller ut gigget med ett ganska långt cover-medley bestående av andra pojkband samt skönsångares alster. Och spränger in andra låtar i och mellan deras egna. Detta behövs, om än att det doftar lite Pumbolaget och after-ski. Men Hot In Herre liksom, en hit alldeles för färsk och svag för att ingå i ett klassiker-medley. Det egna materialet är inte alltför starkt. En sådan låt som Back For Good, som ingår i medleyt, sopar ju mattan med allt NKOTB gjort. Det mesta av det egna har visserligen legat i nostalgins marinad och smakar därför hyfsat ändå, trots att huvudingredienserna inte var (är) av högsta kvalitet. Det blir liksom kulturhistoriskt ikoniskt i kraft av att tid förflutit, gamla oförrätter förvandlas till historia och upphöjs. Tänk bara på schlagerfestivalen eller ABBA.

De är i bättre form än Backstreet-grabbarna. Det är bara Jonathan Knight som är lite plufsig, och dessutom lite trött – han körar bara då och då oengagerat. Donnie Wahlberg bjuder till och med på den klassiska "bara överkroppen", efter att han teatraliskt försökt slita sönder linnet utan att lyckas, och får hjälp av Jordan Knight och Joey McIntyre. Jordan är lika snygg som vanligt. Det ska erkännas att undertecknad i yngre år drömde om att bära ett Jordan Knight-utseende. Han dansar också entusiastiskt och tar det mesta av sången, tillsammans med Joey. De andras röster är knappast i topptrim. Backstreet Boys tog sig an Hovet när de var här senast, men fyllde inte lokalen. Annexet är än betydligt mindre arena, intimare, men är inte heller den full. Precis som BSB ger sig NKOTB ut i publiken; de byter till en mindre scen längst bak i lokalen mitt under spelningen. En intimitet som antagligen varit omöjlig på karriärstoppen. En kompis messar: "Jag tog på han!", och refererar till Donnie. Att ta på stjärnor tycks vara något man aldrig blir för gammal för. Återväxten för NKOTB verkar dock inte vara lika stark som för BSB. De senare har en viss tillförsel av nya yngre fans, något som de tidigare helt verkar sakna – det är ett något "äldre" klientel som fyller lokalen.

De bjuder trots alla reservationer på show. En show som gifter charterresan med Chippendales och genomkonventionell popmusik. De nya låtarna blandar house med reggae och vissa andra sedvanliga element, reducerade till deras mest lättlyssnade form. De låtarna är verkligen inte tilltalande. Men de framför dem med sällsynt glädje, de lattjar med varandra och verkar faktiskt genuint glada över att återigen stå framför en hänförd publik – det är säkert i själva verket bara proffessionalism. En publik som skrivit under på boyband-kontraktet: alla vet att det är fjantigt, men det skiter man i och låter sig förloras i euforin. De juckar så mycket med könen – till publikens förtjusning – att Michael Jackson torde vara stolt i graven. Jordan gnider en uppkastad BH mellan benen och Donnie drar en story om sitt svenska påbrå. En ekivok språkförbistringshistoria om namnet Simon (med svenskt uttal) och de engelska orden "semen" (sperma) och "seaman" (sjöman). Vulgärt, plumt, grabbigt. Och småkul.

Jag tänker på tryckare, långtradare och Refreshers. Och till största del lever de på den nostalgiska kraften. En undervärderad känsla inom den mesta av kritiken. Betraktad mest som smetig och bakåtsträvande. Men den fyller trots allt en funktion, och är angenäm – ibland. När de dessutom ger järnet, trots svajande röster och påvert låtmaterial, ja, då blir det ändå ganska roande. De spar de flesta hittarna till slutet, bland annat Step By Step med call-and-response: step one (publiksvar), step two (publiksvar), och så vidare. Till sista klädbytet får också "Boston-machon" Donnie på sig en Red Sox-keps, med ett glittrigt "B". Inte en "snapback" dock, det hade kanske varit för mycket. Och de bränner av introt till I'm Shipping Up To Boston, för att poängtera deras ursprung.

En god kväll allt som allt. Över förväntan från ett gäng övervintrade pojkar.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA