x
NOFX: Trädgårn, Göteborg

NOFX, Trädgårn, Göteborg

NOFX: Trädgårn, Göteborg

Recenserad av Patrik Blomqvist | GAFFA

Den sista tonen av den långsamt brinnande raketen Reeko, näst sista låten från den kritikerrosade tillika i år 20-årsjubilerande plattan Punk In Drublic från 1994, ringer ut i Trädgårn's lokaler, och avrundar även här tillställningen inför det stundande slutnumret. Frontfiguren och basisten Fat Mike – nämnvärt iförd en förvånansvärt väl omhändertagen t-shirt från West Coast Riot – vankar ut och grimaserar skojsamt samtidigt som han spretar med fem knubbiga fingrar mot den främre raden att det är dags att ta en kort andningspaus. Något som känns välbehövligt för gruppen, som efter ynka fem gig in i turnén inleder kvällen bitvis ganska svajigt, om vi väljer att plocka fram måttstocken.

För en del är nog måttstocken den där tajt åtsittande, rödbruna West Coast Riot-t-shirten – klädesplagget som vittnade om bandets framträdande på festivalen i Göteborg, 2008. Ett tillfälle som tål att räknas till ett av NOFX mest minnesvärda på svensk mark. En kväll som genomsyrades av outtömlig energi. En kväll där mellansnacket framstod lika rappt som fullfjädrad ståuppkomik. För att inte tala om den lysande låtkavalkaden. Med undantag för de fartfyllda verken Linoleum och Perfect Government, känns det som att punkveteranerna sex år senare vid flera tillfällen är på god väg att slumra till vid rodret. De traditionsenligt tröttkörda underbältesskämten blir snabbt mättande. Och sällan framförda alster som varken Dig eller Creeping Out Sara lyckas här agera nödvändiga ess i skjortärmen. Ett intryck som väl vid slutet av det sista huvudnumret inte landar i något mer än godtyckligt. Trots det ger göteborgspubliken allt till varje sekund av spektaklet, men är nog ense om att den här kvällen så lyser obligatoriska liveklassiker som Dinosaurs Will Die, Don't Call Me White och Eat The Meek med sin frånvaro. Men så händer någonting ...

Under det inledande, hetska riffet till det kaotiska spåret Separation Of Church And Skate exploderar Trädgårn. Den korta andningspausen verkar ha införlivat just den energi som Fat Mike, El Hefe och den väderbitne Eric Melvin utstrålade från när det begav sig. Åtminstone för sex år sedan. Slutnumren ångar vidare i en orubbligt tajt dynamik i det uppskattade låtparet Mattersville och Franco Un-American, som sedan rundas av med fantastisk allsång under Kill All The White Man. NOFX slutliga uppryckning under en kväll som började tämligen svajigt är lika kortvarig som en ansiktslyftning på äldre dagar, men är ändå lysande. Tänk vad en femminutare kan göra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA