x
Justin Timberlake: Tele2 Arena, Stockholm

Justin Timberlake, Tele2 Arena, Stockholm

Justin Timberlake: Tele2 Arena, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det jublas. Och jublas, och jublas. Det jublas så länge och så högt att den kostymklädda mannen bara lyckas reagera med att skratta, längst fram på den massiva scenen inuti skrytbygget en gång döpt till Stockholmsarenan, och vända sig om till de skrattande medlemmarna i hans band. Det har passerat sju år sedan Justin Timberlake senast uppträdde i Stockholm, då i Globen, och han har sannerligen låtit popvärlden vänta ordentligt hans återkomst. Han har gjort filmer under tiden, rappat alla världens hiphop-låtar med Jimmy Fallon och The Roots på amerikansk TV, köpt Myspace, gift sig med Jessica Biel. Men inte utåt sett verkat ens ägna en tanke på att överhuvudtaget jobba med musik igen.

Det jublades när FutureSex/LoveSounds släpptes för att Justin Timberlake där och då lät ut som en artist som skulle föra popmusiken framåt. Och, det jublades när det började viskas om att han skulle skifta fokus tillbaka till det som gjorde honom till en världsstjärna. Jublet blev aningen återhållsamt när han avslöjade att det nya albumet var två album, och att det nya egentligen bara var samma gamla samarbete med Timbaland, som själv tappat mark avsevärt under åren Timberlake sysslat med annat. Ett halvår respektive ett år senare står albumen som facit för det som återinsatte Justin Timberlake på en poptron han i princip övergav några år sedan. Att nu se honom på scen igen med ett fullt band och sångare och blåsorkester, det känns därför speciellt: inte bara för att det är ett världsnamn som är på besök men för att musiken som följer med är genuint uppfriskande.

Justin Timberlake and The Tennessee Kids är en oerhört övertygande, stilig, självsäker grupp musicerande och dansande män och kvinnor. Det slår de fast så snart kvällens intro spelat ut, så snart bandets frontfigur tagit tag i mikrofonen och hälsat publiken välkomna. De får den instrumentalt drivna soul som den bättre delen av The 20/20 Experience domineras av att låta, i det närmsta, exemplarisk. De får den electroladdade R&B som gjorde Timberlake till popkung på riktigt att låta fräsch och snyggt uppdaterad i ny skrud. De får den raka pop som visade att det fanns liv efter *NSYNC på Justified att låta som topplistebomber för 2014 snarare än 2002. Och de gör det med tydlig synlig glädje, som om en fest framför 28000 fans i Stockholm är en dröm de längtat efter i flera månader att ta del av. Glädjen de skickar ut känns genuin och väldig, den smittar av sig till alla på plats, den får Justin Timberlake att växa och verkligen komma till sin rätt som en beryktade "multiple threat": han kan dansa, han kan sjunga, han kan äga en scen och kontrollera en massiv publik. Och han kan göra det på ett förbannat snyggt sätt med en oerhört duktigt band bakom sig.

Till och med felstegen säljer de helhjärtat, dessutom övertygande; de bästa låtarna är i det närmsta tidlösa moderna popklassiker, medan de sämre just på grund av sällskapet känns som transportsträckor. Med singlarna som undantag, sett till publikreaktionen, finns det inte så värst mycket vettigt alls att hämta från den andra delen av The 20/20 Experience, och det lämnar en märkbar sluttning i kvällens formkurva. Det sedvanliga problemet för amerikanska popakter med förkärlek till soul och R&B undgår inte heller Timberlake; hårdrocksälskande gitarrer och trummor dränker ut balansen hans pop bygger på, men tyglas ut tillräckligt för att höja vissa låtar. På samma sätt är scenshowen en balansgång, där den oerhört snygga allmängiltiga kostymuniformen passar väl in i sättet musiken framställs på och ger lite mer klass till en föreställning som redan har det i massor bara matchas av det högteknologiska konstverk som skärmväggen bakom bandet är; den störs bara av att, på sedvanligt fullkomligt onödigt sätt, bara vissa av scenens ockupanter plötsligt dansar utan byxor, och en åldersgränslåst musikvideo till en av 2013 års allra bästa låtar plötsligt tapetserar arenans ena vägg i avklädda kroppar och en fullt påklädd Justin Timberlake.

Men, det jublas, och jublas och jublas, och det är fullt förståeligt. Det som framkommer allra tydligast denna lördagskväll i Stockholm, där Memphis-sonen fått i uppgift att konkurrera mot ett fullsatt Hovet och en sångtävling på TV, är egentligen det som de flesta bekanta med Justin Timberlake vetat rätt länge: det finns väldigt lite som denna artist inte hanterar med mästerlig lätthet i sitt artisteri. Det finns väldigt lite som inte får plats i hans repertoar och som han antingen inte är naturligt fruktansvärt bra på eller som han finslipat till popperfektion. Och mer än något annat är det just det Justin Timberlake själv, hans band The Tennessee Kids, hela hans show, fullkomligt spritter av. Det är ett genomtänkt och sammanhängande framträdande som visar tydliga spår av varför dess huvudperson höll sig borta från musikvärlden strax över ett halvt decennium; först när Justin Timberlake verkligen kände att han kan ge någonting så bra som han vill att det ska vara både på skiva och live, då skulle han komma tillbaka. Första halvan av paketet The 20/20 Experience tillsammans med detta framträdande visar att han gjort helt rätt, både med att vänta så länge och med att komma tillbaka.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA