x
Alice Boman: EP II & Skisser

Alice Boman
EP II & Skisser

Alice Boman: EP II & Skisser

GAFFA

Album / Adrian Recordings
Utgivning D. 2014.06.03
Recenserad av
Mathias Jensen

Michael Winterbottoms TV-skapelse The Trip stämplades med klassikerstatus i pannan redan efter sin första säsong. Sommaren 2010 kastade han in Steve Coogan och Rob Brydon i ett till synes lössläppt förarsäte, och lät de båda TV-personligheterna bli hans ansikte utåt för sex i grunden kontempleterande episoder om åldrande, karriär, och hur man behandlar sitt legacy i en bransch där det inte passar. Kort sagt allt det där Ricky Gervais skildrade så bra i Extras. I The Trip silas samma ingredienser genom ett filter av imitationer, öppna brittiska vidder och genom kontrasten i Coogans deppighet och Brydons nästan maniska förmåga till motsatsen. 

I sitt nuvarande skick, The Trip To Italy, på BBC Two, har tematiken skruvats allt mer åt förhållandet mellan mod och trygghet, och den ständiga jakten på den yttre ungdomen, känslan av att göra allt för att aldrig bli bortglömd, allt det där som Steve Coogan symboliserar i hela ansiktet när han sitter vid sängkanten och försöker komma i kontakt med sin son via ett Skype som visar svart bild, eller som låter sig pysa ut i avsnittens slutskede, allt oftare via direkt rörande diskussioner om gravstenar och kvarlevor. 

Alice Bomans musik gör samma sak med mig som både soundtracket – när de inte lyssnar på Alanis Morissette – till The Trip och själva serien gör i sina bästa stunder; får mig att tänka på min familj, mina vänner, se mitt eget liv utifrån och in. Kanske för att hon kan få ett "it's never over" att låta lika dramatiskt som Cyndi Lauper sjunger. Kanske för att hon så tydligt blåser ut sina egna ljus hela tiden. Nästan varje spår känns som det definitiva avslutet, avskedet från både livet och drömmarna. När hon, på just Burns, säger att det är slut för henne tror jag henne, för det låter som hon begraver sig själv. Det finns något så innebeonde sympatiskt med att ta saken i egna händer och besjunga hur man stämplar ut. Håkan Hellström har på sina två senaste skivor bemästrat det till fullo och skickat vykort från andra sidan, Anna von Hausswolff och Lykke Li har gjort det till en hel, gotisk genre. När Alice Boman väser om sina kärleksproblem tror jag på dem först när hon når botten. Jag tror på henne när hon suger ut orden på Be Mine som voro det de sista orden på jorden. 

Hennes fullängdsalbum är så fullt av avslut att jag tvingas avbryta för pauser, intervaller av lika delar bara andning och tårar. I så motto är det här det närmsta jag kommit musik sedan Anna von Hausswolffs Old Beauty, Nu Kan Du Dö. Och det närmsta musik kommit mig.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA