x
Cloud Nothings: Debaser Strand, Stockholm

Cloud Nothings, Debaser Strand, Stockholm

Cloud Nothings: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Om vi ska jämföra Cloud Nothings med, säg, en avokado, utgörs kärnan av ett sound som fick sin punkiga förfining med sådana band såsom Ramones och Buzzcocks. Melodistarkt och tralligt röj, i Cloud Nothings tappning nästan det som ibland kallas skate- eller collegepunk. Det gröna köttet som bäddar in kärnan utgörs av mera rent punkigt röj och oljud. Utan kärnan inget grönt kött och utan grönt kött ingen kärna. Skalet i sin tur utgörs av några grabbar i jeans och T-shirt. Alltså, verkligen det otvungna i "jeans och T-shirt", pojkarna ser som tagna ur HBO-serien Silicon Valley, eller valfritt LAN.

Debaser Strand osar lika mycket svettig rockklubb som vanligt, trots att det inte är helfullt. Musik är ibland inte heller så mycket mer än spänna på gitarren – för Dylan Baldi i det här fallet en vit Angus Young-gitarr – gå upp och riva av ett gäng låtar med korta uppehåll däremellan, i en lokal med svarta väggar och sprucket betonggolv. Allt inklockat på strax under en timme.

Vi får bara höra låtar från de senaste två – grymma – plattorna. De som har en gemensam ljudbild och bryter av mot Baldis tidigaste skivor Cloud Nothings (2011) och Turning On (2010). Om än att det äldre, starkt lo-fi-präglade, materialet har sina uppsidor, kan det inte jämföras med det senare materialets tillskott av närmast ångestdrivet hårt skrammel uppepå trallandet. För det Cloud Nothings och Baldi gör är att förflytta förgången tid till nu för någon som passerat ungdomen, och bekräfta känslan av total närvaro för någon som befinner sig mitt i densamma. Livet är: nu. Det där kittlande känsloläget av förväntan och samtidigt intensiv levande. Popmusik i dess mest basala och vackra syfte. Det där som ibland kan skönjas i annan konst som film och böcker, men som faktiskt i sin mest påtagliga form bara kan alstras med musik. Texterna i sin tur utgörs för det mesta av en part, en motpart samt någon form av fnurra på tråden i relationen. Därtill den självupptagna människans grävande i något slags generell ångest. Fantastiskt.

Ett gäng grabbar modell yngre ger järnet framför scen, till basisten TJ Dukes stora glädje, det är också han som sköter det magra snacket mellan låtarna. Som encore blåser bandet av den nio minuter korta (!) Wasted Days från Attack On Memory (2012); episk med detta bands mått mätt. Larmande oljud som rungar i öronen, men också välljud. Harmoni och disharmoni, två centrala beståndsdelar i Cloud Nothings-avokadon. En kombination som tillsammans med energin i framförandet gör sig synnerligen väl på scen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA