x
Robbie Williams: Globen, Stockholm

Robbie Williams, Globen, Stockholm

Robbie Williams: Globen, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Egentligen var det ju Gary Barlow som skulle åka eriksgata genom världen efter Take That. Istället blev det mot alla odds slarvpellen Robbie Willams, efter att han pundat klart med Oasis, klippt sig och tappat de där extrakilona som det hårda livet bar med sig. Han slöt upp med multitalangen Guy Chambers och släppte debutalbumet Life Thru A Lens (1997), och framför allt låten Angels. Resten är, ja, pophistoria med miljardkontrakt och allt vad det är.

Av någon outgrundlig anledning har gamla pojkbandsstjärnor något slags osund förkärlek för The Rat Pack i allmänhet och Frank Sinatra i synnerhet. Allt det där med "suit & tie" och gentlemannamyten verkar lockande på entertainers som söker pånyttfödelse och distans från sina tidigare artist-jag. Robbie Willams körde ju det här racet redan på Swing When You're Winning (2001). Till Globen kommer han med 2013-års Swings Both Ways i bagaget, också den i Rat Pack-anda, bara så otroligt mycket sämre än hans första i kategorin. En samling bestående av trötta covers och eget rätt mediokert nyproducerat material, plus en gamling, i swing-tappning. Det mesta som serveras denna kväll är också från denna skiva. Utöver det ett tillskott av ohjälpligt uttjatade låtar, som inte var särskilt bra till att börja med. Jag menar My Way och That's Amore – är det ens tillåtet att göra covers på dessa fortfarande. My Way må vara en ögonöppnare första gången, och kanske till och med njutning de första 100 gångerna, men nu får det vara nog. Lägg därtill Ain't That A Kick In The Head och New York, New York, den senare inleds dessutom med den sådär lite halvfärska Empire State Of Mind – om än att en av körsångerskorna där visar kraften i sin pipa. Det är knappast musiken som gör denna kväll storslagen.

"Gogo väll" (god kväll) ropar Robbie i frackkostym. Kläderna må förleda, utöver tidigare nämnda bland annat marinuniform, Robbie blir givetvis aldrig lika sofistikerad som plaggen indikerar – möjligen då med undantag för ap-attiraljerna som åker på i Djungelboken-dängan I Wanna Be Like You. Han är och förblir en skojare med en fäbless för bondkomik. En rätt roande snuskgubbe – de ekivoka skämten haglar. Mellansnacket ("I'm like an obese Justin Bieber"), de spexiga movsen, det teatraliska minspelet, ja, hela det avslappnade förhållningssättet till publiken är extremt roande. Det är inte heller många andra som kan se ut att njuta lika mycket av publikens jubel som Robbie. Han insuper "kärleken" som vore det en drog, antagligen den enda han ännu inte lyckats rehabba sig fri från. Och även om låtarnas grundkvalitet svajar betänkligt levererar han dem med stark röst. Storbandet, med bland annat ståbas och blås, skänker också en luftig air som tillsammans med den sprutande konfettin, i tid och otid, och dansarna gör föreställningen till en underhållande show. För det är show och inte konsert vi pratar om här. Robbie Williams är en underhållare, inte musiker, och inom den kategorin excellerar han. Han är den där talangfulla killen på kepsraden som var precis lika svinig som resten av grabbarna, men som dessutom hade en omistlig pojkcharm – japp, ni läste precis något så arkaiskt som könsspecifikation i prefixet. Enda gången det känns som att han passerar gränsen är när han håller något slags fejk-bröllop med en tjej ur publiken, vars ålder han raljerar om: "I was 22 when you were born, that's a problem", och därefter blåser av en "close vocal harmony"-version av R. Kellys Ignition (Remix).

Utöver det är det roande hela tiden, hur man än vänder och vrider på det. Krogshow deluxe, i Las Vegas-stil. Han slänger också in två medleyn, det första en blandning gamla klassiker bestående av bland annat Shout (The Isley Brothers) och Hit The Road Jack. Inte jättespännande, men desto bättre är det andra medleyt, en mix av egna låtar som gör sig riktigt bra i swing-form. Om Robbie gav ett trött och förvirrat intryck på Ullevi förra sommaren ger han nu ett avslappnat och bekvämt. I jämförelse med en sådan mastodontspelning känns detta också intimt. Visst kommer han in för tidigt i Mr Bojangles, innan visslet, och visst tar han hjälp av telepromptern på i princip varje låt. Men vad gör det, han är fortfarande en entertainer av rang. i det här formatet är han dessutom förträfflig. Och vem kan någonsin värja sig mot Angels, först i a cappella-version som del i medleyt, sedan över i originalversionen. Säkerligen inte ens Liam Gallagher.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA