x
Ladies First: Dramaten, Stockholm

Ladies First, Dramaten, Stockholm

Ladies First: Dramaten, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Hur betydelsefull kan en enskild föreställning vara, på förhand? Symbolvärden är enkla att debattera om och tillskriva, det är inte annorlunda någonting annat egentligen: finns det en symbolism att finna i en händelse, i en aktion, överhuvudtaget, så går den att gräva fram på ett eller annat sätt i förväg.Kungliga Dramatiska Teatern grundades 1788. Dagens Dramaten, på Nybroplan i centrala Stockholm, invigdes 1908. Så om något symbolvärde önskas appliceras på Ladies First, en kväll i stort sett inspirerad av en kvinnodominerad och fantastisk Linda Pira-remix, finns det alltid den aspekten: när denna byggnad stod klar hade kvinnor fortfarande inte rösträtt i Sverige.Och ikväll, en majdag år 2014, uppträder över ett dussin svenska kvinnor med rötter i länder från alla världens hörn för att redogöra sina vassaste verser och sina starkaste sånginsatser, på en scen som hiphop-genren inte kliver upp på särskilt ofta; en scen som står som skådespelsplats för den föreställning som tog dem 45 minuter att sälja slut alla biljetter till.

Även med facit i hand i form av utskriven setlist och programblad är det ändå en smärre utmaning att i hjärnkontoret sortera igenom alla rappare, alla låtar, alla samarbeten, för att kunna följa det som pågår på Dramatens scen ordentligt, och det är inte menat som någonting annat än en komplimang: det är många artister som ingår i programmet för denna slutsålda kväll och det som gör det svårt är mest att kunna fokusera på den inneboende kunskapen om alla samtidigt som hjärnan bara skickar signaler om hur bra varje vers, varje sång, varje beat, varje berättelse är. För liksom remixen som födde föreställningen är det egentligen häpnadsväckande att detta går att göra funktionellt, att ta en av landets mest spännande rappare och svänga om hennes låt genom att helt sonika slänga in tre sångare och ytterligare fem rappare. Det borde inte funka, verserna och rösterna borde inte kunna sitta ihop. Men, återigen liksom remixen, klickar allt bara. Varje låt funkar med sin efterföljare, varje vers rullar lugnt från en MC till en annan, varje lugna sång mitt i alla hård rim blir en ny snygg dimension även om det sekvensmässigt ibland skär sig, men kompenseras alltjämt upp av liveinstrumentationens mer lounge-ljud och av alla olika deltagares samspelthet. Varje rappande, sjungande, pratande, dansande deltagare passar in och har en naturlig plats på scen, således inom genren, således inom musiken.

Det har på sina håll funderats om vad all positiv kritik kommer att göra med svensk hiphop, om det inte kommer skapa en situation där allt ses som fantastiskt men att ingen är nöjd på artiständen av spektrumet, eller att alla hyllningar kommer att devalvera renheten av sann kvalitet. Det är en undran som har sina poänger, för självfallet kommer det komma en dag då den jämna nivån mattats ut och således blivit svajigare både uppåt och nedåt. Det kommer att komma en dag då hyllningarna inte känns lika självklara, där de kommer mer sällan och kräver mer för att delas ut. Det kommer komma kvällar där spelningarna inte når samma höjder som genrens utövare vant sin publik med de senaste åren. Men de dagarna är inte komna än, ytterst lite tyder på att de ens är i närheten, och de kvällarna sker inte just nu. Ikväll, ikväll spelades hiphop på Dramaten mitt i Stockholm. Ikväll fanns knappt en sekund som gick där publiken inte blev hänförd, där den inte jublade och överröstade artisterna: artister, det vill säga den svenska hiphoppens kvinnliga kontingent, som styrde kvällen. Hiphop borde vara här betydligt oftare, presenterad just så här, som en tom och kompromisslös canvas för precis alla som vill ska få måla på. Och det mesta tyder på att det sakta men säkert börjar bli verklighet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA