x
Peter Gabriel: Globen, Stockholm

Peter Gabriel, Globen, Stockholm

Peter Gabriel: Globen, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

(arkivbild)

När Peter Gabriel tar sin Back To Front-turné till Stockholm så vill han också visa för den svenska publiken att mindre är mer. För han bjuder på en stor show med ganska små medel. Det är inte mycket ljus, men det ljus som används, används maximalt, scenen är minimalt möblerad, instrument, några förstärkare och musiker, inte mer inte mindre.

Vad vi istället får är vad Peter Gabriel kallar en förrätt, varmrätt och dessert. Förrätten är bandet med alla Globens lampor fullt påslagna i en slags akustisk repetition. De testar en ny låt där texten inte riktigt är klar än, vi får en avslappnad och rolig Shock The Monkey, och det hela känns precis så bagatellartat som det var tänkt. Varmrätten är vad Gabriel kallar den mer elektroniskt, experimentellt och tyngre delen och är vi kvar efter det så är avslutningen eller desserten plattan So i sin helhet.

Family Snapshot börjar avskalat med Globens lampor men övergår i mörker och strålkastare. Konserten kommer dock inte riktigt igång förrän det ruskigt samspelta bandet plockar fram en tung och helt fantastisk Digging In The Dirt samtidigt som intensiva strobeljus går igång. Men trumfkortet tas fram i smått klaustrofobiska The Family And The Fishing Net där scenens alla gömda kameror slänger upp förvridna, ofokuserade bilder av bandet på de stora skärmarna. Man får intrycket av övervakningskameror, och den ryckiga och aviga klippningen förhöjer stämningen. På scenen finns det fem kranar med strålkastare på som manövreras av ansiktslösa arbetare i masker, halvvägs in i låten börjar en av kranarna följa efter Gabriel och det hela avslutas med en extrem närbild på huvudrollsinnehavarens öga i av en av övervakningskamerorna. Otroligt effektivt.

När det sen är dags för So så blir konserten plötsligt i färg efter att hittills bara ha varit i svartvitt. Hela Globen dränks i rött ljus i Red Rain men det är en förlösande och ruskigt svängig Sledgehammer som tillslut får hela lokalen att dansa och sjunga. Det stora problemet med att spela en hel skiva har dock alltid varit att väldigt får skivor fungerar rakt igenom och That Voice Again blir lite väl 80-talsfunkig och Big Time känns trött och bandet är ljummet. Men en väldigt intim Mercy Street – med en Peter Gabriel liggandes på rygg på scenen omringad av alla kranar med ljus och kameror – är smått underbar. Den största överraskningen är emellertid den paranoida versionen av We Do What We Are Told (Milgram's 37) som fungerar perfekt med kranar som marscherar på rad och bygger upp en dystopisk stämning.

Som extranummer får vi en vacker och avskalad Here Comes The Flood, en hård, distad, tung och extremt snygg The Tower That Ate People från OVO-plattan som kom 2000. Konserten avslutas såklart med den otroligt starka Biko och den översatta uppmaningen på videoskärmarna: Det är upp till er nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA