x
Mando Diao: Hovs Hallar, Båstad

Mando Diao, Hovs Hallar, Båstad

Mando Diao: Hovs Hallar, Båstad

Recenserad av Andreas de Boer | GAFFA

Norén och Dixgård verkar antingen ha utvecklat ett ohälsosamt förhållande till science fiction eller till LSD. Kanske både och. "We left reality and we're never coming back!" utropar Norén i inledningsfasen av konserten i sin sedvanligt teatraliska stämma. Och jag tror honom. Från denna stund och framåt är det som om jag hela tiden väntar mig att Norén ska tappa masken och erkänna att det hela är ett stort skämt. Om det är ett skämt så är det för övrigt briljant. Man får lite känsla av att bandet varit så ivriga att byta kurs att de glömt bort att titta vart de är på väg.

Hur ska man beskriva detta spektakel? Om vi börjar med Norén. Tänk er en Jedi. Typ. Dixgård är i sin tur iförd någon slags overall och ser ut ungefär som en mekaniker på Starship Enterprise. De fanbärare av allmän konformitet som är Båstads befolkning och som utgör större delen av publiken bidrar i sin tur med en utsökt kontrast-bildning mot det som uppenbarar sig på scen. Det är två världar, som gudarna av geografisk lättåtkomlighet och kostnadsfrihet (hela evenemanget sponsras av Redbull) har låtit mötas på denna kvällssols-beklädda äng vid Hovs Hallar strax utanför Båstad.

Säga vad man vill om bandets nya image men för att vara rättvis så är inte allt det nya materialet fy skam. Det går att återfinna det rockiga driv och den känsla för melodi som är Mando Diao i exempelvis låtar som Black Saturday och Sweet Wet Dreams. Noréns och Dixgårds röster kommer som vanligt väl överens med varandra. Repertoaren är en intressant blandning av gammalt och nytt. Låtar som Down In The Past och God Knows framförs med lika mycket energi som om de framfördes för första gången och visst kan Mando Diao fortfarande få en att vilja dansa. Även om inte ens dessa klassiker undslipper den nyförvärvade synthen Aelitas tilltuffsning. (Efter vilken den nya skivan är uppkallad.)

Ett av konsertens härligaste ögonblick är när reggaeartisten Natty Silver plötsligt dyker upp på scen. Norén har vi det här laget tagit av sig sin tröja och är endast iförd en liten, liten ryggsäck. På ena sidan av sig har han Dixgård som har bytt ut den silvriga gitarren mot någonting som ser ut som en elektrisk harpa, på andra sidan har han då Natty som tillägnar hela ståhejet till "all the ladies."

Bland de sista låtarna som spelas är Strövtåg I Hembygden. Jag vet inte vilka som i denna stund är mest förvirrade. Herrarna på scen eller publiken, men livet är just nu fyllt av kontraster och är väldigt vackert. De nya låtarna är inte några musikaliska mästerverk. Mando Diao verkar ha slagit upp dörrarna för nya influenser lite för häftigt och lite för diskrimineringslöst, och man får känslan av att de har varit mer intresserade av att experimentera än av att göra bra musik. Trots detta så måste man ändå applådera den artistiska integritet som ingått i de nya låtarnas tillkomst. Aelita är om inte annat en spännande skiva. Tack Mando Diao för ett framträdande jag kommer minnas. Världen hade uppenbarligen varit en lite tråkigare plats utan er.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA