x
Danzig: Gärdet, STHLM Fields

Danzig, Gärdet, STHLM Fields

Danzig: Gärdet, STHLM Fields

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Glenn Danzig och hans band har fått dagens absolut sämsta speltid. Större delar av festivalpubliken skaffar pole position till Metallica, som spelar precis efteråt. Men detta är ändå i skralaste laget. Det är till och med tveksamt om de som knallar runt med The Crimson Ghost-t-shirtar överhuvudtaget har något intresse av den gamle Misfits-medlemmen.

Glenn studsar in med den där kroppen som på senare år antagit formen av en tunna, och är något som närmast kan beskrivas som övertänd. Det blir en jäkla massa posande och "sign of the horns", utan att det teatraliska för den skull lyfter upplevelsen. Glenn har dessutom ännu inte lärt sig hantera en mick, efter alla år. Han rycker upprepat bort den från munnen innan han sjungit klart, vilket ger sången ett stackato-aktigt intryck. Även i mellansnacket frustar han djupt ned i micken, så att det snarare låter som att han bedriver älskog, än febrilt söker tillräckligt med syre för att kunna formera ord. Sången är ju annars hans signum, det som skiljer Danzig från annan bluestung hårdrock. Men trycket han har i sin Elvis-ljudande pipa lyser för det mesta med sin frånvaro. Ibland stöter han bara ut ljud artikulationsfritt. Kvar blir du ett band som spelar släpiga riff och en frontman som inte framstår som något annat än en amatör, alternativt galen.

Då spelar det inte heller så stor roll att bandet ändå har en del bra bitar i ryggen, och fokuserar på de bättre delarna av karriären – de som inte osar industriellt. Tyvärr är inte ikonen mycket av en ikon denna kväll. Det faller några regndroppar, en kall vind drar in. Avslutande Mother möts av det största jublet. Men sedan är det inte så mycket mer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA