x
Håkan Hellström: Nya Ullevi, Göteborg

Håkan Hellström, Nya Ullevi, Göteborg

Håkan Hellström: Nya Ullevi, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Någon förbereder sig med en kopp kaffe och domedags-country från Townes van Zandt. Någon annan tar en cocktail på Avenyn och ger plats för ännu en gigantisk konsert. Någon super sig sönder och samman på Håkan-campet. Någon stryker sjömanskostymen. Varenda någon är värd sin plats på Ullevi den här kvällen, för det är vi tillsammans som gör den till historisk. Håkan kan inte helt ta på sig äran. Han har bara huvudrollen. Med det sagt, att recensera den här spelningen är som att recensera universums sista dag. Vad ska liksom hända härnäst, för i och med detta är väl allt gjort? Ridå.

Håkan verkar dock se lite lättare på saken. Han är långt ifrån nervös, det har han deklarerat i en nyligen gjord intervju. Och han ljuger inte. Det bevisas gång på gång när han med en stadig hand leder drygt 69 000 åskådare längs med den tre timmar långa konserten. När han pratar med oss är det som att lyssna på en nära vän. De närmast sörjande svarar i sin tur med att skrika ur sin själ. Många i hans närhet står med starkt pulserande hjärta och bara tar emot, slag på slag. De synder som han en gång förorsakade och den ångest som en gång i tiden var hans vardag, den är nu fastnålad hos dem. Den smittar och den befriar. Motsägelsefullt men magiskt. Under kvällen för Håkan och hans armé en enda imponerande call and response-batalj.

Allt gott så långt och ingen hade väl trott något annat. Håkan Hellström är Göteborg och dess delar, dalar och gränder är hans spelmark. Det romantiseras på alla håll och kanter. I mellansnacken, i bakgrundens projektioner som visar upp skeva byggnader och lyftkranar som aldrig sover. Men låt oss mitt i all gbg-patriotism och masshysteri se lite nyktert på saken. Ett historiskt ögonblick är inte per automatik ett fläckfritt och kristallklart dito. Gästspelen är boven i dramat. För, med handen på det där pulserande hjärtat, det klickar väl inte riktigt varje gång. Kapten Röd-historien känns mindre kul. Adam Lundgrens halvtama röst till En Midsommarnattsdröm försvinner och Tomas von Brömssens klarinettsolo … nej tack. Det där är inte publikfrieri, det där är ploj. Ska man se lite krasst på saken är det egentligen bara Veronica Maggios inhopp som ger något i det långa loppet, som skapar knottrig hud. Och när duon iscensätter ett slags missbildat förhållande är man inte ett dugg förvånad över att Hela Huset blev en sådan succé, trots att låten i sig har en del brister.

Men nog om brister, det är ack så lätt att glömma när Kom Igen Lena, Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg och Ramlar lever sina egna liv. När övergångarna mellan låtarna är helt igenom lysande. När Håkan i frireligiös anda faller på sina knän under Det Kommer Aldrig Va Över För Mig, som är så Ullevi och arena att fyrverkerierna efteråt bara känns overkill. Upplevelsen blir emellertid som bäst när texterna försätter oss och våra känslor vid bristningsgränsen och lämnar dem där. Mitt i otryggheten. När vi inte riktigt klarar av att andas på grund av klumpen i halsen. Den känslan återkommer lyckligtvis väldigt ofta. I Brännö Serenad, i Dom Där Jag Kommer Från, i Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva. Tre låtar med gemensamt tema: du lever och du lär. Och i det uppenbarar sig jantelagen och kanske också svaret på varför Håkan är så älskad; för att han är en av oss och försöker inte vara något mer. Inte ens med den erfarenheten ett levande liv för med sig.

En vän på Facebook la för ett tag sedan upp en länk till Överallt med Pugh Rogefeldt och menade att Pugh säger det så bra – det är lätt att hata det perfekta. Detaljen att det från början är Olle Ljungström som står bakom orden och åsikterna lämnades därhän, med all rätt. Det hade blivit Pughs ord och ingen annans. Det är i det ljuset vi kan se Håkan Hellström. Personen som hellre hyllar det missanpassade än det perfekta. Och, framför allt, personen som lånar av de bästa och gör musiken till sin egen. För ingen kan upprepa andras succéer och misstag så bra som popgiganten från Västra Frölunda. Det visar han ikväll och det kommer bara att fortsätta, och fortsätta, och fortsätta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA