Blondie: Cirkus, Stockholm

Blondie, Cirkus, Stockholm

Blondie: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Ingen av oss går säker. Absolut ingen av oss går säker. Att se Blondie sommaren 2014 är som det måste vara för de som står på samma båt över till Gröna Lund och ska se Pixies, bara några meter bort. Jo, precis: att i realtid känna hur en tombola av oro och tvivel skakas om i kroppen. Samtidigt drar man i de sista stråna i en slags löjlig förhoppning om omöjliga bilder av den perfekta popmusiken, den väsande punkgruppen. I värsta fall: ett gäng riktigt opigga reliker som i alla rimliga popkritikers ögon är ute på ett långt farväl till både scenen och musiken. Oavsett hur man ställer sig till Blondies 40-årsjubileum är det på förhand helt omöjligt att projicera andra bilder än en rakt igenom nostalgisk fest för de som var med. 

I Blondies fall har det dessutom alltid handlat om uttrycket – att vara ett 100 % oförutsägbart koncentrat av punk, rock och new wave. Ett helt utmärkt band som i sina bästa stunder kan beskrivas som ett av de melodistarkaste out there. Kanske är jag alldeles för färgad av uppväxtåren. För mig personligen är de viktigare än många andra tonårsaffischer, och kanske speciellt stora för den 18 år gamla personen som snart skulle ta studenten. Nästan tio år senare är jag varken lika vilsen eller melankolisk som då, men jag lever fortfarande kvar i den värld där Parallel Lines är en kanon i den rockhistoriska gyttjan, och där uppföljaren Eat To The Beat är ett av de album som format mig som lera. Det är inget att göra åt. Väck mig 04.04 och jag sjunger Union City Blue med fläckfri precision. 

15 minuter senare handlar det första konstaterandet av många hur Debbie Harry fortfarande har svårt för dansen. Eller snällt sagt – hon är väldigt mycket mer bekväm med armar än vad hon är med ben, och rör sig med lika spännande som charmiga pingvin-imitationer när hon inte, på sitt nästan trademark-stämplade manér, vaggar över scengolvet. Den inledande kvarten handlar mer om att studera hennes scenspråk än något annat. Men det är också helt okej. Har man både blicken och punkrösten intakt är allt det där obetydligt. Debbie är precis lika cool som en Patti Smith när hon ger noll fucks och ställer sig bredbent med händerna mot höften och meddelar hur musiken får tala. I brist på andra värdeord är det som att ta del av en lektion i hur det är att vara popstjärna. Och kanske än mer: hur det är att ha varit the popstjärna. 

Ganska snart handlar precis allt om Debbie Harry, oavsett om hon vill det eller inte. Blondies låtkatalog må vara stark nog att överleva en naturkatastrof, men det är först när man hör One Way Or Another med Harrys sävliga punkröst som man förstår kraften i henne, kraften i hela Blondies uttrycksvärld. Somliga hävdar gärna att ABBA och Blondie stod på samma plattform och gjorde musik med samma utgångspunkt, för samma publik. Det stämmer inte riktigt. Det räcker med att lyssna på Rip Her To Shreds för att förstå att Blondie handlar om punk och rock på ett så mycket mer kraftfullt sätt än vad ABBAs popmusik stod för. Egentligen allt från första skivan är en förklaring till vad Blondie var när de väl står för något: en genreöverskridande punkoutfit strösslat med dans, sprinklat med solgitarrer och glitter. Därför är det extra synd hur både just Rip Her To Shreds och Hanging On The Telephone slarvas bort i någon slags överdriven nonchalans, en konstig distans som bara känns onödig. Som att Blondie är så vanvettigt trötta på skiten att de använder vänsterhanden till att vifta bort alla allvarliga försök till att ta toppen av sin låtkatalog på riktigt allvar. 

Det är annars en oväntat bra spelning. Eller för att parafrasera de två män precis bakom mig: "det här är tio gånger bättre än vad jag trodde det skulle vara". Spelningen är ungefär just tio gånger bättre än vad även jag vågade hoppas på. Kanske är den mer vacker än vad den är hård, tveklöst är den mer nostalgisk än vad den är framdrivande. Låt gå. Tiden har gått och inte heller punk kan alltid förbli punk. Men som absolut bäst blir det ändå när Debbie Harry är arg och fräser. När hon gör det på Call Me, eller när hon ensam förlänger den redan långa, utdragna finalen av Heart Of Glass, som med utsmyckningar och ackordfärgning lyckas bli en så mycket piggare låt än vad någon vågat hoppats på därinne, när hon sjunger Atomic som en lika delar rörande popballad som ett punkmonster. Eller varför inte på den helt färska och utomordentligt underskattade I Want To Drag You Around, som i sitt glassiga sollugn är förträfflig surfmusik. Till 80 % handlar allt det välfungerande om Debbies glädje, om Debbie Harrys uttryck, hennes fortfarande säregna röst och poser. Resterande 20 procentandelar fördelas över blandningen i sig, och hur väl de förvaltar sig själva. Aldrig känns det som en karaokebar, aldrig känns det som att Blondie gör covers på sig själva. Bortsett från några få slarviga undantag förlöjligas aldrig musiken. Det är därvidlag synd att fläckarna överhuvudtaget finns. Chris Steins kroniskt uttråkade scenspråk, gitarrsolo-episodernas mätthet och gensvar, att Blondie som grupp inte tar i lite, lite, lite mer. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA