x
Arcade Fire: Gröna Lund, Stockholm

Arcade Fire, Gröna Lund, Stockholm

Arcade Fire: Gröna Lund, Stockholm

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

När den centralstimulerande drogen MDMA i skarven mellan 80- och 90-talet populariserades i England – till stor del tack vare acidhouse-vågen som klubben Hacienda fick förtingliga i en kraftfull, rusig manifestation – letade den sig så småningom in i fotbollkulturens burdusa hjärta. Självklart gjorde den det.

Och det må vara en uppfattning som har formats i ett romantiskt skimmer över tid, som inte vilar på belagd forskning, men folk har sagt att läktarvåldet som en konsekvens sjönk. Drastiskt. "Imagine the worlds leaders on pills", som Mike Skinner sjöng i världens största Weak Become Heroes.

Samma effekt tänker jag mig ofta att en konsert med Arcade Fire har. Hopplöshet, förtvivlan, ångest, är känslor som inte riktigt går att förena med att bevittna denna populärmusikaliska institution, denna demonstration i storhetsvansinnets alla vackraste utfall, detta nutida Parliament-Funkadelic.

Och ikväll vibrerar Djurgården, såklart skakar Djurgården. Vad hade vi annars väntat oss? När frontmannen Win Butler i guldglittrig kavaj, som för att accentuera den estetik som senaste albumet Reflektor på alla vis tangerar, säger "This song is called IKEA". Och drar igång den totalitära Wake Up som sista utandning. När bandet inleder extranumret med att kliva upp i sina absurdistiska, överdimensionerade Wallace and Gromit-masker för att köra ABBAs Chiqiquita akustiskt. När Normal Person drar in som ett flackigt, havererat kärnkraftsverk och får varenda chokladhjul att smälta bort. 

Som vanligt ryms här mycket att glädjas åt. En konsert med Arcade Fire är som bekant alltid en potentiell vändpunkt i livet. Från mörker till ljus. Och tidigare nämnda Reflektor må för vissa förefalla otymplig, kantig och svårgenomtränglig, speciellt när man ställer den mot omfamnande The Suburbs – men ikväll fungerar det eklektiska funkfyverkeriet närmast perfekt. Från Afterlife till Joan D Arc, till och med nedsläppet börjar rycka i takt.

Friktionsfritt glider bandet över mellan låtar och instrument, och svänger ofta tvärt och oförutsägbart mitt i en ljudvärld de håller på att mejsla upp. I ett ryck. Från rock, till plötslig sambadundrande popfunk. Från punk, till smäktande evergreen. De har rest långt, långt in i sitt artisteri. Excesser, konfetti, glitter och silverblänkande futurism – Arcade Fire är oceaner ifrån genombrottet Funeral och allt vad den tiden representerade.

Varför då detta förhållandevis låga betyg? Jo, ikväll gäller inte riktigt parollen om liv och död, helt enkelt.

För om du spänner ögonen i den kanadensiska pastelltruppen på scen, de som gång på gång tillskrivs epitetet "världens bästa liveband", om du verkligen försöker införliva den där Kritiken i blicken, så ser du rutinfernissan som ligger över Arcade Fire där uppe. 

Du ser att Win Butler inte alls är lika kaskadsvettig som seden säger. Du noterar att hans bror inte med samma drabbande frenesi häver sin spänstiga kropp fram och tillbaka över trumma, gitarr eller klaviatur. Herregud, William Butler brukar vara bandets motsvarighet till ett epileptiskt anfall i det avseendet, frontalattack efter frontalattack mot gravitationen. Du hör att vissa låtar inte riktigt orkar ut, utan faller tungt någonstans i den vitgråa kvällskylans vakuum.

Magen rusar inte med samma styrka, allt är inte lika självklart.

Även ett av världens bästa band kan – och ska få – göra standardiserade spelningar. Så är det. Skillnaden mellan ett av världens bästa band och resten av musikvärlden är att det här inte närmelsevis blir lika uppenbart.

Slutligen vore det väl tjänstefel att inte uppmärksamma det största problemet ikväll; ljuset. Det förbannade, livsgivande ljuset. Sällan har det varit så tydligt att en mörk inramning är nödvändig för att få ut största möjliga effekt av Arcade Fire. Förlägg nästa Sverigebesök till 0330 ute på en jävla äng. Det hade passat bandets oförutsägbara, populärkulturellt skenande ideologi alldeles utmärkt.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA