x
Wovenhand: Debaser Medis, Stockholm

Wovenhand, Debaser Medis, Stockholm

Wovenhand: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Wovenhand spelar en helt egen typ av musik, en musik som står emot alla genrebeteckningar, som står helt ensam och stampar och stånkar och väsnas. David Eugene Edwards har efter att Sixteen Horsepower splittrades skapat en version av southern gothic som innehåller lika mycket country som punk, Gun Club, Joy Division och filmen Deliverence. Och när han på förra turnén efter 20 år spelandes på en stol ställde sig upp ökade han dosen punk och gjorde Wovenhand till en frustande välojlad rockmaskin, och det är det bandet vi möter på Debaser Medis ikväll.

Det är fruktansvärt tungt, förvånansvärt stökigt och till publikens vänster i hatt och slokmustach står den mässande predikanten själv och tvingar fram ylande toner ur sin totalt överstyrda gitarr. Edwards manar upp imaginär rök i ansiktet, slår sig upprepade gånger på hakan och slänger sitt huvud bakåt teatraliskt medan bandet bygger upp en otroligt tung vägg som hans texter kan riva ner.

Öppningen med Hiss från nya skivan och Closer och Maize från 2012 års The Laughing Stalk är stenhård och så fruktansvärt bra att man börjar undra hur de ska klara av resten av konserten. Men bandet blandar nytt med en Sixteen Horsepower-cover, mässande ambient-improvisationer och blytunga bestar till låtar som både hypnotiserar och får en att dansa.

Wovenhand lyckas skapa stycken som känns som en blandning av rock, country och musik av Amerikas urbefolkning. Det är extatisk sång ibland helt utan ord till tribaltrummor och en bas som trycker ner oss i golvet. Och speciellt trummisen är helt otrolig ikväll och lyfter bandet på ett sätt som de inte lyckades med på sitt senaste Sverigebesök. Han driver på låtarna så hårt att bandet kan slappna av mer och istället för att bara föra låten framåt så skapar de ljudlandskap på vilka låtarna kan ta nya vägar och skapa något nytt och spännande.

The Refractory är ruskigt bra och låter oss andas en stund medan Good Shepard får till ett nästan farligt sväng medan trummisen i El-Bow verkar ha åtta armar och man börjar tro att de är på väg att riva ner hela lokalen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA