x
Jack White: Lazaretto

Jack White
Lazaretto

Jack White: Lazaretto

GAFFA

Album / XI
Utgivning D. 2014.06.11
Recenserad av
Emil Viksell

När Lazaretto inleds med en vintage-svängig, piano- och riffmättad flumrockdänga, med en fjantig text av "en flicka i varje hamn"-typ, känns det inte särskilt spännande. Inte heller när White följer upp med funk och rap i låten namne med titeln på skivan. Med sedan händer något, han lägger liksom ut ytterligare ett kort i den retrokortlek han blandat med som soloartist – här specifikt med country och smäktande fiol av det känsligare slaget. 

Visst hade käre Jack kunnat fortsätta mala det där White Stripes-soundet i evigheter, det var ju onekligen tilltalande. Men minimalism har ju också sina snäva gränser. Istället valde han att på solodebuten Blunderbuss (2012) gräva sig än djupare in i det musikens retrobibliotek som han redan botaniserat en hel del i, och plocka ned de dammiga referenser som för tillfället föll honom in. Resultatet: spretigt och ändå sammansatt Jack Whiteskt på en och samma gång. Så också på denna uppföljare. Med varierande kvalitet som resultat. 

En del hade gott kunnat få stå kvar i det gamla rockskåpet, annat hade kunnat utvecklas än mer, kanske till och med åt annat håll. Men det är svårt att tycka illa om projekt som bygger på brinnande engagemang och genuint intresse. Det kanske till och med är dags att ta det där slutgiltiga steget ut i countrymarker, helt släppa bluesrocken och riffporren – om än charmig. Det är ändå när Jack släpper garden det blir som allra bäst.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA