x
Nina Persson: Gärdet, Kentfest

Nina Persson, Gärdet, Kentfest

Nina Persson: Gärdet, Kentfest

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Det är tur att molnen hänger över Gärdet den här söndagen, ity Nina Perssons musik var aldrig gjord för en sommarscen insprängd mellan Beatrice Eli och Miriam Bryant. Ej heller är den stöpt för att smältas ner i solen framför människor som väntar på något annat, något bättre. Det är därvidlag tur att någonting händer med luften, himlen, lagom till hennes anspråkslösa entré. Med en lätt ironisk vink hoppar hon fram till mikrofonen och låter Burning Bridges for Fuel börja. Innan himlen faller ner. 

Och förlåt för att jag tjatar, men varken Animal Heart som album eller Nina Perssons artisteri är resultatet av en drivkraft att explodera ut i vilda livespasmer. Det är mot bakgrund av det man måste ta sig an en spelning av Nina Perssons scenpersonlighet, oavsett det faktum att ribban sänks. Allt är, på så vis att varken A Camp eller The Cardigans-sånger hade ändrat på det, emot henne från start. Men så rullar de där molnen in, solen försvinner och den gotiska himlen lägger sig som ett förmildrande täcke över scenen. Och så är också Nina Persson en ytterst sällsynt artist, men en unik förmåga att trollbinda alldeles oavsett om hennes musik är med henne eller inte. Kanske är det för att hon är så våldsamt förenad med en respekt få besitter i det pop-Sverige där Håkan Hellström precis placerat 70 000 på Ullevi. Kanske för att hon fortfarande sjunger som hon precis hittat en egen liten röstficka i halsen. Nina Perssons röst är alltid en tröst. Skit i rimmet. Lyssnar man aktivt på varje frasering på Animal Heart hör man en artist som - precis som vilken Agnetha Fältskog som helst - verkar ha upptäckt något helt eget. Kanske vägen till Amerika. 

Det är annars både symtomatiskt och sympatiskt hur det börjar dugga ungefär halvvägs in. Vid det här laget har varje låt känts som antingen för sävlig för en festivalscen i juni eller för sofistikerad för att rinna ut i en skingrande publikmassa. Men det verkar inte bättre än att vädret hjälper henne igen. Clip Your Wings låter som en dröm när den ackompanjeras av tjocka droppar mot regnkappor. Det avslutande A Camp-partiet med I Can Buy  You och Love Has Left The Room  - som efter en kort ursäkt av Nina själv - är bitvis en både rörande programförklaring av henne själv, som det säger något om hur snyggt hon placerat in sitt artisteri. Precis som med rösten har hon hittat en helt egen plats, den där hon sitter mellan Tom Waits barmusik och Saint Etiennes kärleksballader. Den där hon, med lite viljestyrka och tjocka moln, kan få sin tisdagspop att kännas vital på ett stort gärde. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA