x
Elliphant: Gärdet, Kentfest

Elliphant, Gärdet, Kentfest

Elliphant: Gärdet, Kentfest

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Hur ogärna jag än vill låta som Sigge Eklund, så är det intressant att föreställa sig känslan av när hundratusentals unga människor plötsligt såg en utväg. I skarven mellan 2003 och 2005 hade Internet hunnit koppla på sig på ett gytter av möjligheter att publicera sig själv på, som inte bara tog avstamp i en upphovsrättslig härva av terms and conditions ingen jävel någonsin har läst. Jag menar så här: jag vill ha en film som inte är The Social Network om hur konsten förändrades i precis den här skärningspunkten, och hur det snabba klicket rakt ut till användarna i sin tur förändrade konstformerna i sig. Elliphant - Ellinor Olovsdotter - är bara en av de svenska artister som skulle kunna spela huvudrollen. Inte för att hon är det tydligaste lokala exemplet på en Lily Allen-karriär, men för att hon snyggare än många andra har vävt samman dubstep med electropop, reggae med explosiv, låt säga, dancehall. 

Elliphant gör musik som jag i grunden tycker är ett både behagligt och begåvat sätt att se på sin samtid - som genom ett utkastat hav av både kulturella och konstnärliga pusselbitar, fri att plocka av. Hon använder ungefär samma backspeglar som The Clash när de, lagom mätta på allt som hade med (White Man) In Hammersmith Palais att göra, sökte sig Bob Marley och all reggae de kunde få tag på. Gamla genrer vävdes samman. 

Därför är följande synd: av de gånger jag sett den vilda människan Elliphant på scen, har hon alltid tagit strypgrepp på sin publik med en nästan manisk hand. Eller som jag säger: för att hon inte vet hur hon ska göra annars. Det hinner gå ungefär två låtar innan hon skäller ut sin publik genom att kasta retoriska frågor över den. Det kan låta så här: "vad håller ni på med?". Eller: "Kom igen nu för fan, vad är det frågan om?". Därefter har hon smetat ut olika slags Carpe Diem-haranger i märkliga skepnader. Som för att markera vilken Jesus-gestalt hon är som överhuvudtaget står där. Men så landar hon oftast samma besvärjelser med ett konstaterande: "Varför ska jag vara här när ni inte är det?". Ungefär. Det här är förstås hennes sätt att deala med en kemi som inte finns, det där meterlånga glappet mellan artist och publik. Men det vet hon kanske inte om. 

Oavsett vilket är det inte bara tröttsamt och akut irriterande vid det här laget, det är ett sätt att pissa på en publik som köpt biljetter för att se henne. Uppleva hennes musik. Höra henne sjunga. En musik som i sina bästa stunder är medryckande och beattung reggae, och som i sina sämsta stunder sänker sig så lågt hon själv vill sjunka den här dagen. Och hon vill ligga riktigt lågt ikväll. Har man sett henne förr, är hennes besvärande inställning till sin publik inte längre spännande, det är bara ett obegåvat sätt att behandla biljettköpare. Hennes 'charmiga' utbrott är lika vilt och exotiskt som hennes John Lennon-slakt hemma hos Plura i vintras. Men det är en annan text. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA