x
First Aid Kit: Berns, Stockholm

First Aid Kit, Berns, Stockholm

First Aid Kit: Berns, Stockholm

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Det är mycket man kan bli upprörd över här i världen. Republikaner, riktigt dåliga avocados, att Fredrik Reinfeldt säger att han är "moderat" istället för feminist. Det där är ju högst individuellt. Men någonting som i en bättre verklighet borde ha väckt allmänhetens raseri var ändå när First Aid Kits musik härom veckan av en välkänd svensk kulturkritiker reducerades till "Talangtävlingspop". Att förklaringen som gavs till detta ordval inte på något vis var tillfredsställande gör sedan inte själva situationen bättre. Vad vi serverades där var idioti. Inget mer, inget mindre.

Och det må vara enkelt att i tidstypisk anda tolka ovanstående uttalande som en konsekvens av en musiksfär som vilar på patriarkala samhällsstrukturer. Men det är i alla avseenden häpnadsväckande att denna form av kritik svallar upp när två stycken unga tjejer har lyckats. Det är allt.

Med detta sagt, låt oss då en gång för alla konstatera vad många av oss redan vet; First Aid Kit är inte i närheten av att vara talangtävlingspop. Visst värnar de den amerikanska americana, folk- och countryscenens parnass på ett vis som underbygger deras musik väldigt tydligt (vid sina tillfällen övertydligt). Sedan första youtube-covern på Fleet Foxes 2007 har de ju åderlåtit Gram Parsons, försökt konservera känslan som Emmylou Harris vred ur sitt förkolnade inre i Boulder To Birmingham.

Men hur i hela friden skulle denna influensbotten kännas ens det minsta angelägen när Heaven Knows störtar fram, intensiv som en kollision mellan en irländsk folkdans-festival och en hord av skenande vildhästar?

När bandet framför en guldglittrig fond, som hämtad ur en Bond-film från 60-talet, detonerar King Of The World 10 minuter in och rycker upp ett yrvaket Berns ur en alkoholdov dvala – vad i hela friden har historien att sätta emot då? Det är lite den naiva, i musikjournalistiskt hänseende rent förkastliga argumentation som virvlar runt inom mig.

Låt oss aldrig glömma att de främst ändå är sig själva. Främst är First Aid Kit två systrar från Svedmyra som i sina stunder sjunger melodier som låter som Joan Didion skriver. Främst är de ändå sig själva.

Och här på ett mörklagt Berns, där glas klingar som knockade bowlingkäglor, där skräddarsydda kostymer beblandas med färgglada kepsar, bemöter de den lovsång som för tillfället rasar över Sverige. Ett möte bandet helt klart lyckas hantera, dock inte utan förbehåll. För det borde i ett avseende gå att kräva lite mer av First Aid Kit live idag, det borde väl inte vara alldeles överilat att begära andra utsmyckningar än de vanliga; headbangandet på The Lions Roar framstår nästan som lite beräknat nowadays. I sina stunder faller aftonens framträdande ned i någonting som avgränsar mot en lätt enerverande trygghet.

Söderbergarna backas upp av symfoniker, percussion, och en rad andra element som expanderar ljudbilden – och allt är tveklöst större, bättre än någonsin. Men de håller sig lite för hårt till vad de kan. Å ena sidan genererar detta en imponerande hög längstanivå, men å andra sidan vecklar ingenting riktigt ut sig som en känslomässig, aggressiv påfågel i ditt mellangärde. Ingenting förutom fantastiska, jazzigt smygande, lågmält dånande Cedar Lane, . Den blossar upp som en vildsint skogsbrand, skulle - satt på repeat tillräckligt länge över kungsträdgården - få rosor att växa upp mellan plattorna på Sergels torg.

Andra av de nya låtarna, främst den på skiva fantastiska Stay Gold, är däremot inte lika "Nu kör vi till världens ände och spränger oss själva"-stora som i hörlurarna. Ännu lite attack efterlyses, för att kväva den där nästan ängsliga, välpolerade säkerheten som ibland sveper genom lokalen som ett luftburet virus.

Till slut blir det ändå svårt att undvika glädjen, att förbise det faktum att publiken från första början har gått ned och stannat i brygga ikväll. De älskar det här, denna musik som är inte för svår för att vara svår, inte för kommersiell för att vara kommersiell. Och när vi serveras en ljuv tolkning av Phosphorescents Song For Zula, när tusentals röster tar över Emmylous andra refräng, då dör nästan den lögnaktiga objektiviteten, denna illusion vi recensenter så desperat försöker klamra oss fast vid.

Klara och Johanna Söderberg bara ler. Plötsligt sitter de nästan där. Där uppe på den svenska musiktronen.

(Reservation: Det rätta betyget för kvällen är egentligen fyra och en halv stjärna, av rent tekniska skäl är dock detta betyg inte möjligt att sätta)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA