x
Afghan Whigs: Juno, Bråvalla, Norrköping

Afghan Whigs, Juno, Bråvalla, Norrköping

Afghan Whigs: Juno, Bråvalla, Norrköping

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det är fem minuter innan The Afghan Whigs ska inleda sin Europaturné på Bråvalla och det står exakt sju personer framför scenen och väntar. Några få tillkommer och när Greg Dulli och bandet intar scenen är vi kanske 25 stycken. Greg Dulli tittar sig omkring och försöker avgöra om det kommer att komma fler. De drar igång med Parked Outside och Matamoros från nya plattan Do The Beast och det låter hårt, svängigt och tungt. Det är uppenbart att bandet bestämt sig för att skita i den dåliga uppslutningen och istället ge de cirka 300 som till slut dyker upp allt vad de har.

Det är ett sexmannaband som originalmedlemmarna Greg Dulli och John Curley tagit med sig och det är kanske den bästa uppsättningen bandet har haft. Det är en väloljad rock'n'roll-maskin som svänger rejält och ger en hel del gamla klassiker en ny modernare skrud som passar perfekt. Redan som tredje låt bjuds vi på en otrolig Fountain & Fairfax där Dulli skriker ut sin smärta över regnet som öser ner. En något tyngre och fetare When We To Parted glider efter ett tag över i Drakes Over My Dead Body och det känns som att de två låtarna är gjorda för varandra. Höjdpunkten blir dock en intensiv Debonair som fullkomligt exploderar med en tuggande cello som hjälper de tre gitarrerna att spela skiten ur den här gamla 90-talsklassikern. Bandet slänger även in en cover på Dullis gamla band Twilight Singers, On The Corner, som nästan låter som att den egentligen var skriven för The Afghan Whigs.

Men sin vana trogen kan Dulli inte låta bli att blanda ihop sina egna låtar med covers och när de drar ut på en vass I Am Fire från nya plattan med Greg på trumma så övergår den till Fleetwood Macs Tusk. Det blir fler låtar från nya skivan och bandet lämnar inget andrum utan slänger sig direkt in i nästa låt utan att andas. Och innan de lämnar scenen med en kolsvart och stenhårt punkig My Enemy från underskattade Black Love-plattan bjuder de på en överraskande version av Heaven On Their Minds från musikalen Jesus Christ Superstar.

Det är bara så synd att publiken på Bråvalla inte orkade ge bandet en chans. Visst, de är inte hippa och spelas inte på radion men The Afghan Whigs var alltid ett band som var bättre och farligare än alla andra på 90-talet. Och när de till slut återförenades så gjorde de en årets bästa skivor med Do The Beast. Och kan The Offspring direkt efter Whigs spelning locka 20 000 med en 20 år gammal platta så borde Greg Dulli och John Curley kunna locka lite mer än 300.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA