x
Jason Isbell and the 400 Units: Rolling Rootsy Revue, Mosebacke, Stockholm

Jason Isbell and the 400 Units, Rolling Rootsy Revue, Mosebacke, Stockholm

Jason Isbell and the 400 Units: Rolling Rootsy Revue, Mosebacke, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Win-win för alla verkar ha blivit resultatet av Jason Isbells avhopp från Drive-By Truckers år 2007. Även om bandet med sina tre låtskrivare (utöver Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley) bjöd på en exceptionellt intressant och mångfacetterad americana-repertoar, så släppte Drive-By Truckers sin bästa platta långt efter att Isbell lämnat, Go-Go Boots (2011). Och Isbell har i sin tur fortsatt odla sin specifika låtsnickartalang som soloartist. Fjolårets Southeastern (2013) får väl sägas vara denna talangs absoluta höjdpunkt. Det blir också påtagligt vilken begåvad text- och låtskrivare vi har att göra med i relation till de andra artisterna på Rolling Roots Revue-programmet. Särskilt Isbells texter står ut i denna musikaliska kulturform, där konventionen och klichéernas makt står stark. Alla karaktärer i sångerna är ju ensamma och dricker. Men Isbell förklarar på ett mera utförligt och säreget vis hur karaktärerna är ensamma och dricker.

Publiken är något mindre än när Doug Seegers spelade tidigare. Inget ont om Doug, men han har ingenting på Jason Isbell. Detta visar också på TV:s bibehållna, och samtidigt banala, kraft. Med sig till Stockholm, "this frozen old city of silver and stone", har Isbell sitt kompband The 400 Unit. Ett välfungerande maskineri som blänker som allra mest när Derry deBorja bränner loss på dragspelet. "Välfungerande maskineri" är också ett begrepp som väl beskriver spelningen. En dag på jobbet för en av de starkast lysande stjärnorna på americana-himlen, eller, till och med musikhimlen. Och en dag på jobbet för Isbell betyder ju inte att det saknas kvaliteter. Låtarna, där lejonparten kommer från Southeastern, är så pass starka och framförs med sådan prickfri klarhet att det är svårt att önska sig någonting annat. Ett fyllo, som ser ut som Janne Schaffer, och hans överförfriskade kamratgäng ger järnet för att förstöra spelningen för de åhörare som är i närheten. Och det är många, eftersom de rör sig med yviga rörelsemönster i ganska stora "cirklar". Men de lyckas inte. Snarare är det just den där ihållande känslan av "ett dagsverke" som gör att denna konsert inte när de där allra förträffligaste nivåerna.

Isbell fraserar så där snyggt på ordet "cocaine" i New South Wales, trycker i med sin klara stämma i Cover Me Up och är så där "southern hospitality"-aktig i mellansnacket. Dessutom får vi de fantastiska Drive-By-dängorna Decoration Day och Outfit. Man vill ändå ha mer av denna festivals bäste artist, han lyder under annan måttstock än resten, och det är också först nu festivaluppläggets korta speltider kommer till, ja... korta. Men det är ändå Isbell, och låtskatten bleknar inte, trots förhållandena. Och bara det där att få höra Stockholm i Stockholm. 

SPANA IN BILDGALLERIET FRÅN ROLLING ROOTSY REVUE HÄR.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA