x
Morrissey: World Peace Is None Of Your Business

Morrissey
World Peace Is None Of Your Business

Morrissey: World Peace Is None Of Your Business

GAFFA

Album / Universal
Utgivning D. 2014.07.11
Recenserad av
Emil Viksell

Det har inte varit lätt att se den slagfärdige dandyn reducera sig själv till äldre herre som kastar smädelser från sitt elfenbenstorn. Det är ju aldrig heller lätt för en ikon att ständigt tävla mot den ikoniskt etablerade, historiska, bild som allmänheten har om en. "I'm Not A Man", sjunger Moz. Nej, det är aldrig heller någon som trott att du tillskrivit dig machismons egenskaper eller identitet. Det var därför vi vände oss till dig från första början. Men problemet är ju att Morrissey själv lever, och alltid levt, på en manlig myt: myten om det manliga geniet. En lika gångbar och giltig "man" som the "big fat locker room hockey jock". Även om det är en man som kläs i betydligt mer sofistikerad skrud än sin brölande hockeybroder. Med epitetet "manligt geni" följer också en tolerans för rasistiska uttalanden och dylika snedsprång – och då pratar jag inte om The National Front Disco. Utöver att vara ett manligt geni så värnar ju Morrissey också djuren, ett förment högsta tillstånd för empatin, enligt en logik som säger: där man plågar djur plågar man också människor. Hur en kultur som daltar med hundar men låter människor tigga på gatorna bedöms enligt denna logik återstår att se.

Morrissey lever också på gamla meriter, som alla genier. I linje med hans klassificering som manligt geni dömer vi honom inte lika hårt. I relativa termer är han bättre än majoriteten av sina branschkollegor, men i relation till sig själv och i absoluta termer har han på senare år lämnat en hel del i övrigt att önska. I'm Not A Man blir om inte "too late" i alla fall "too little". Det är för uppenbart för att vara värdigt Morrissey. Det är egentligen likadant med The Bullfighter Dies, även om den musikaliskt är en av skivans bättre låtar. Tjurfäktaren som en symbol för en manlig, köttätande och dödande ordning. Som så ofta får matadoren stå som representant för en våldsam kultur.

Pop-poesin har för det mesta varit storartad, och är bitvis briljant även här. Kvaliteten på solokarriärens skivsläpp har snarare varit avhängigt musiken än orden. Från några fantastiska skivsläpp under 90-talet till bredbent rock med övermättade låtarrangemang som passat hans texter ganska dåligt. Ett märkligt sätt att förvalta en av de största poeter musikhistorien någonsin skådat. På sätt liknar Moz en rappens "lyricist", som tilldelats kassa beats. Fjäderlätta gitarrslingor, som han kunnat flyta och flyga på, har alltid varit bäst. Fina melodier på vilka han kunnat placera sina lakoniska livsiakttagelser samt sarkasmer. Kontrasten mellan hans mörka men humoristiska texter och Johnny Marrs kompositioner var också mycket av behållningen med The Smiths.

World Peace Is None Of Your Business inleds med didgeridoo och oron stiger. Och visst fylls plattan med en del världsmusik-inslag, men det fungerar ganska bra, med betoning på ganska. Sämre är det att producenten Joe Chiccaerelli inte oftare droppar den där tunga och svällda ljudbilden som Morrissey dragits med ett antal år. När han ges enklare låtarrangemang fungerar det allra bäst. Hans sång och lyrik har alltid varit nog. De många ljuden hade också kunnat vara färre. Kompositionen ska liksom inte tävla med Moz om lyssnarens uppmärksamhet.

Sedan har han blivit bittrare och bittrare. I Kick The Bride Down The Aisle vill han göra exakt det texten säger. Även om misogyni alltid varit en del av pophistorien och även Morrisseys texter – som så också bitterheten – så har lyriken tidigare tydligare präglats av kontraster – igen. Pendeln har slagit mellan misantropi, misogyni och något slags empati och engagemang. Nu är det inte mycket kvar av det, även om samhällsengagemanget ibland ger sig tillkänna. Det känns tyvärr inte särskilt fräscht. Det är stor skillnad på denna bröllopskritik och hur den formuleras i Will Never Marry från Bona Drag (1990). Det fanns en viss fingertoppskänsla i lyriken då, en vackerhet, som nu ofta saknas. Kvar är en man som vill giljotinera alla som ens slickar på ett stycke skinka. Jag vet att ni är många som gick igång på You Are The Quarry (2005) och jag vet att ni är många "fans" där ute som är mer intresserade av Morrissey som Jesusgestalt, än den musik han skapar. Men hur vi än ser på det, som musik eller som en sammansatt kulturhelhet vid namn Morrissey, så var det roligare förr. Och varje gång Mozzer kommer med ny skiva tycks det bara vara en anledning att återvända till Viva Hate (1988), Your Arsenal (1992) och Vauxhall And I (1994). Eller varför inte The Smiths för den delen. Detta är definitivt ett steg i rätt riktning från Years Of Refusal (2009), en hel del låtar är prima, som Staircase At The University och Mountjoy. Men det blir ju aldrig lika kul som förr. Och vad kan Morrissey egentligen göra, han måste ju fortsätta simma för att inte drunkna i sitt ego.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA