x
Bob Dylan: Trädgårdsföreningen, Göteborg

Bob Dylan, Trädgårdsföreningen, Göteborg

Bob Dylan: Trädgårdsföreningen, Göteborg

Recenserad av Daniel Andersson | GAFFA

Utifrån låtlistan till Sofiero eller förra årets Waterfront förväntade jag med en konsert med fokus på nutid, men med vissa blinkningar åt de klassiska åren på 60- och 70-talet. Det blev något helt annat, mer eller mindre en best of-spelning. En positiv överraskning, även om den finns stunder på hyllade album som Modern Times och Love & Theft. Och det är genom nämnda skivor som den 73-årige folkrocklegenden väljer att blanda sitt förflutna (inga låtar från senaste albumet Tempest). Det första tecknet på att denna konsert skulle bli en tillställning med fokus på guldåren inträffade dock redan vid Trädgårdsföreningens grindar. Kvällens scen.

Vid ingången förklarar en man att han har med sig en person som inte orkar stå i kö och vill med andra ord undvika de tusentals som väntar på att släppas in. Ungefär 7000 betalande. De flesta är även ivriga att undvika ett skyfall. Jag förundras över mannens ihärdighet, men i samma ögonblick som Izzy Young ställer sig bredvid mig är det inte läge att skratta; som grundare av The Folklore Center i Greenwich Village skapade han förutsättningarna för Dylans utveckling och det var i Youngs sällskap som Dylan blev Dylan. Sedan början av 70-talet bor dock Young i Sverige.

Med detta möte som utgångspunkt stålsätter jag mig för att få höra Dylans nya vurm för blues, rockabilly och småputtrande jazz. Och visserligen får den slöa, dansbandsliknande och gubbgungande ljudbilden relativt stort utrymme, men med en feelgood-känsla som är lätt att förlåta. Svårare att förstå. Den stora överraskningen tillskrivs dock låtvalen, eller vad sägs om To Ramona, Girl From The North Country, Desolation Row, A Hard's Rain A-Ganna Fall, Blowin' In The Wind, Don't Think Twice, It's All Right, Ballad Of A Thin Man, Just Like Tom Thumb's BluesAll Along The Watchtower och Shelter From The Storm.

Visserligen lyckas Dylan – iklädd patenterad hatt – såsa sig igenom de inledande låtarna, vilket inkluderar Watching The River Flow, Don't Think Twice, It's All Right och Just Like Tom Thumb's Blues, men sedan styrs konserten upp för att hålla bättre klass. Det är stundom lättjazzigt och det är en tillmötesgående sångare som satt sig bakom pianot denna kväll. Inte för att han bjuder på några mellansnack, men genom att ge publiken gamla klassiker i en varm samtidstappning. Och även om senare album står sig slätt intill legendariska album som Highway 61 Revisited, är det kul att att det blir en bra blandning mellan gammalt och nytt. Publiken runt omkring dansar och det gäller både föräldrar och barn. Äldre och yngre.

Till höjdpunkterna hör Girl From The North Country och en finstämd version av Shelter From The Storm, där munspelet sätter skymningen i gungning. Men klimax tillskrivs Ballad Of A Thin Man, som avslutar spelningen innan extranumren. Strålkastarna dämpas och med inlevelse fångar Dylan sin egen storhet. Det är inte lätt att leva upp till sin egen legendstatus, men för några minuter råder stillestånd bland publiken. För egen del når avslutningen samma känsla som Frank Oceans Bråvalla-spelning förra året, där tiden tycktes stå still. Synd att helheten sänker betyget. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA